Histologiska färgningsmetoder

Kurs: Basvetenskap 4

Vad är det?

Olika histologiska färgningsmetoder används för att selektivt framhäva specifika strukturer och cellkomponenter i vävnadssnitt, beroende på vilka kemiska egenskaper (basiska/sura komponenter, lipider, specifika proteiner) färgämnet binder till.

Detaljer

• Basiska färgämnen (katjoniska): binder till anjoner/basofila komponenter i vävnaden, t.ex. DNA, RNA och sulfatgrupper.
• Sura färgämnen (eosinofila): binder till katjoner, framförallt aminogrupper i proteiner - ger bra bild av cytoplasman i förhållande till kärnan.
• Cresylviolett: basisk färgning, färgar enbart cellkärnorna.
• Nisslfärgning: basisk färgning. Färgar stora nervceller blått; cytoplasman blir grynig eftersom den basiska färgen även binder till ribosomer i rough ER.
• Toluidinblått: basisk färgning som färgar heparin och glykosaminoglykaner. Kombineras ofta med osmiumtetroxid för att även färga myelinskidor mörkblått. Vid högt pH binder färgningen till proteiner och nukleinsyror; vid lägre pH ses övriga strukturer ljusblå medan myelinskidor blir mörkblå.
• Hematoxylin-eosin (HE): vanligast förekommande. Färgar inte strukturer rika på lipider. Kan kombineras med metalljoner (t.ex. krom) för en modifierad Htx-färgning som färgar elastiska fibrer; röda blodkroppar blir mörka/svarta/lila och syns som pärlband i kapillärer. Ger även god detaljbild av nervceller, dendritträd och myelinskidor.
• Immunologiska färgningar: använder antikroppar designade att binda specifika proteiner, t.ex. för att specifikt identifiera astrocyter.
• Impregnering (t.ex. Golgi-färgning): egentligen ingen histologisk färgning i klassisk mening. Vävnaden dränks i en salt- eller metallösning som faller ut och markerar vissa strukturer, t.ex. hela neuron med dendritträd via silverfärgning.

Klinisk pärla

Man behöver inte kunna färgningsmetoderna i detalj, men bör kunna resonera sig fram till vilka strukturer/celler som syns givet vilken färgningsmetod som använts.

Kopplingar

Relaterat: Astrocyter, Neuron