Meios

Kurs: Basvetenskap 2

Vad Àr det?

Meios Àr den celldelning som bildar könsceller (gameter). Genom tvÄ pÄ varandra följande delningar (Meios I och Meios II) reduceras kromosomtalet frÄn diploid (46, 2n) till haploid (23, 1n), samtidigt som genetisk variation skapas.

Detaljer

  • Meios I (reduktionsdelning)
    • Profas I: homologa kromosomer parar sig och genomgĂ„r rekombination (överkorsning/crossover vid kiasmata)
    • Metafas I: homologa par radar upp sig i mitten
    • Anafas I: homologa kromosomer dras Ă„t varsin pol
    • Telofas I/Cytokines I: cellen delas i tvĂ„ celler som Ă€r 2N men haploida (varje kromosom har fortfarande tvĂ„ kromatider)
  • Meios II (liknar mitos)
    • Profas II: kromosomer kondenseras igen
    • Metafas II: kromosomer radar upp sig
    • Anafas II: systerkromatiderna separeras
    • Telofas II/Cytokines II: fyra haploida (1N) dotterceller bildas
  • Mekanismer för genetisk variation:
    • Rekombination/överkorsning: sker i profas I, homologa kromosomer (en frĂ„n mamma, en frĂ„n pappa) byter delar av DNA med varandra → nya genkombinationer
    • Oberoende sortering: sker nĂ€r kromosomparen dras isĂ€r i metafas I – varje kromosompar fördelas slumpmĂ€ssigt, vilket ger 2^23 (~8,4 miljoner) möjliga kombinationer
  • Mitos vs meios: mitos syftar till tillvĂ€xt/reparation (1 delning, 2 identiska diploida dotterceller, ingen crossover); meios syftar till bildning av könsceller för att sprida gener (2 delningar, 4 olika haploida dotterceller, crossover sker i profas I)
  • Fel i meios (nondisjunktion, felaktig separation av kromosomer) ger Aneuploidi – gameter med för mĂ„nga eller för fĂ„ kromosomer
  • Felaktig överkorsning kan orsaka strukturella förĂ€ndringar som deletioner eller duplikationer

Tenta-fokus

Rekombination (crossover i profas I) och oberoende sortering (metafas I) Ă€r de tvĂ„ huvudmekanismerna för genetisk variation i meios – hĂ„ll isĂ€r dem.

Kopplingar

Relaterat: Modul 3 - Utvecklingsbiologi och gametogenes, Spermatogenes, Oogenes, Aneuploidi, Nondisjunktion, SRY-genen