Teranostik

Kurs: Basvetenskap 5 Moment 2

Vad är det?

• Sammansättning av terapi och diagnostik: samma molekylära målsökare används först med en avbildande isotop för att kartlägga sjukdomen och därefter med en terapeutisk isotop för att behandla den.
• Principen: man behandlar bara det man först har sett lysa upp.

Mekanism / Varför är det viktigt

• Målsökaren (ligand, peptid eller antikropp) är densamma; endast radionukliden byts.
• Diagnostisk isotop ska avge gammastrålning eller positroner som lämnar kroppen och kan detekteras: ⁶⁸Ga, ¹⁸F, ⁹⁹ᵐTc, ¹²³I.
• Terapeutisk isotop ska avge partikelstrålning som deponerar sin energi lokalt: β⁻-strålare (¹⁷⁷Lu, ¹³¹I, ⁹⁰Y, räckvidd 1–10 mm) eller α-strålare (²²⁵Ac, ²¹¹At, räckvidd <0,1 mm men mycket hög LET).

Tenta-fokus

Radiojodbehandling är teranostikens urmodell och har använts sedan 1940-talet. ¹²³I eller ¹³¹I i låg dos avbildar upptaget via NIS; ¹³¹I i hög dos behandlar. Allt som kommit senare — ⁶⁸Ga/¹⁷⁷Lu-DOTATATE vid Neuroendokrina tumörer, ⁶⁸Ga/¹⁷⁷Lu-PSMA vid prostatacancer — är samma princip applicerad på nya målmolekyler. Att kunna beskriva radiojod som teranostik, inte bara som “jodbehandling”, visar att principen är förstådd.

Etablerade teranostiska par

• ¹²³I / ¹³¹I — natrium-jodsymportören (NIS) vid differentierad tyreoideacancer och hypertyreos.
• ⁶⁸Ga-DOTATATE / ¹⁷⁷Lu-DOTATATE — somatostatinreceptor 2 vid Neuroendokrina tumörer (NETTER-1).
• ⁶⁸Ga-PSMA / ¹⁷⁷Lu-PSMA-617 — prostataspecifikt membranantigen vid kastrationsresistent prostatacancer (VISION).
• ¹²³I-MIBG / ¹³¹I-MIBG — noradrenalintransportören vid feokromocytom och neuroblastom.

Klinisk pärla

Teranostik är individualiserad medicin i sin mest bokstavliga form: patienten är sin egen biomarkör. Man behöver ingen genpanel eller immunhistokemi — den diagnostiska PET-DT-bilden visar direkt om målet finns, var det finns och hur mycket. Är bilden negativ ska behandlingen inte ges. Det är en säkrare selektionsmetod än de flesta prediktiva markörer, eftersom den mäter måltillgänglighet in vivo i varje enskild metastas i stället för i ett enda biopsifragment.

Begränsningar och biverkningar

• Kräver heterogenitetsbedömning: om vissa metastaser tar upp och andra inte, behandlar man bara en del av sjukdomen. Kombination med FDG-PET används för att hitta de icke-upptagande, mer aggressiva härdarna.
• Dosbegränsande organ: benmärg, njurar (peptidupptag i proximala tubuli — motverkas med aminosyrainfusion), spottkörtlar vid PSMA och radiojod.
• Sena risker: sekundär leukemi/MDS, nedsatt njurfunktion, xerostomi.
• Strålskyddsregler och isolering vid högdosbehandling.

Tenta-fokus

Förlust av upptag är ett biologiskt progressionstecken, inte ett tekniskt fel. När en tyreoideacancer slutar ta upp jod eller en NET slutar uttrycka somatostatinreceptorer har tumören dedifferentierat — den har blivit mer aggressiv. Svaret är att byta strategi (Tyrosinkinashämmare) eller att försöka redifferentiera med MEK-/BRAF-hämmare för att återställa NIS-uttryck. Det är samma logik som vid receptorförlust i bröstcancer: markören är inte konstant över sjukdomens förlopp.

Kopplingar

Relaterat: Radiojodbehandling, PET-DT, Neuroendokrina tumörer, Tyreoglobulin, Follikulär tyreoideacancer, Papillär tyreoideacancer, BRAF, Tyrosinkinashämmare