Laboratoriemetoder – virologi
Kurs: MDBI Del: 02 Mikrobiologi, Immunologi och Transfusionsmedicin
Målsättning
- Kunna förstå de diagnostiska metoderna inom klinisk virologi och kunna tolka virologiska provsvar.
Virusdiagnostiken följer en helt annan logik än bakteriologin, och det beror på virusets natur. Virus kan inte ses i vanligt ljusmikroskop och odlas inte rutinmässigt, så man är hänvisad till att antingen påvisa viruset direkt (oftast dess arvsmassa) eller att påvisa kroppens immunsvar mot det (antikroppar). Att hålla isär dessa två spår — och att förstå vad ett antikroppssvar egentligen säger — är det som gör virologiska provsvar tolkningsbara.
Skillnad mot bakteriologi
Den grundläggande skillnaden är att virus varken kan ses i vanligt ljusmikroskop eller odlas rutinmässigt. Virusinfektioner påvisas därför med molekylära eller serologiska metoder, och man måste hela tiden skilja på två helt olika saker: att påvisa själva viruset och att påvisa immunsvaret (antikroppar) mot det.
| Spår | Metoder |
|---|---|
| Viruspåvisning | Nukleinsyrapåvisning (PCR), EIA), (elektronmikroskopi), (virusodling) |
| Antikroppspåvisning | Virusserologi med ELISA |
Viruspåvisning
PCR
PCR är den helt dominerande metoden för att påvisa virus, och det med god marginal — den är snabb (allt från 1 till 24 timmar) och mycket känslig. En kvalitativ PCR ger ett rent ja eller nej, medan en kvantitativ PCR anger virusmängden via Ct-värdet. Här gäller att ett lågt Ct betyder hög viruskoncentration och därmed stor smittrisk, men att värdena inte kan jämföras mellan olika metoder.
Antigenpåvisning
Antigendetektion med immunfluorescens eller EIA/ELISA påvisar virusprotein direkt. Ett klassiskt exempel är HBsAg i blod vid hepatit B.
Virusisolering
Virusisolering (virusodling) på cellkultur ger en synlig cytopatogen effekt (CPE) i cellerna, men metoden är långsam och används sällan idag. Dess enda verkliga fördel är att den är hypotesfri och därför kan fånga oväntade virus man inte letat efter.
Antikroppspåvisning (serologi)
Virusserologi påvisar virusspecifika antikroppar med ELISA, och tolkningen bygger på vilken antikroppsklass man ser och hur den förändras över tid. IgM talar för en aktuell eller primär infektion och kvarstår i 1–3 månader. En IgG-stegring mellan ett akut- och ett konvalescentserum talar också för aktuell infektion. Däremot kvarstår virusspecifikt IgG oftast livslångt, vilket innebär att ett enstaka positivt IgG bara säger att patienten mött viruset någon gång — det speglar tidigare exposition och immunitet, inte aktuell sjukdom. En Titer anger den största spädning som fortfarande ger positiv reaktion, men det är förändringen mellan två prov, inte det enskilda värdet, som är diagnostisk.
Val av provmaterial
En central poäng för klinikern är att det viktigaste beslutet är valet av provmaterial — nasofarynxaspirat, feces, likvor, blod och så vidare — snarare än valet av metod. Rätt virus letas på rätt ställe, och ett prov från fel lokal kan bli negativt även vid en pågående infektion.
Definition
Serokonversion = övergång från antikroppsnegativ till -positiv; IgG-titerstegring = signifikant ökning mellan akut- och konvalescentserum. Båda talar för en aktuell infektion.
Tenta-fokus
Klinisk pärla
Kopplingar
Relaterat: Virusdiagnostik, PCR, Ct-värde, Antigendetektion, Virusisolering, Virusserologi, Serologi