IgG
Kurs: Basvetenskap 5 Moment 1, MDBI
Vad är det?
IgG är den vanligaste antikroppsklassen (75% av immunoglobulinerna) och den mest mångsidiga i sina effektorfunktioner.
Mekanism
IgG är en monomer som kan aktivera komplementsystemet (klassiska vägen), fungera som opsonin för fagocytos, medla ADCC via NK-celler, samt är den enda antikroppsklassen som kan korsa placenta och ge fostret passiv immunitet. Bindning till Fcγ-receptorer på immunceller ger direkta effektorsignaler (“order” om att opsonisera eller döda målet).
Klinisk relevans & Diagnostik
IgG dominerar vid en sen eller upprepad immunrespons (efter klassbyte från IgM), och är den antikroppsklass som är inblandad i de flesta typ II- och III-överkänslighetssjukdomarna, samt den som ger placentaöverförd immunitet (och risk för HDN vid Rh-inkompatibilitet).
Tenta-fokus
IgG är den enda antikroppsklassen som passerar placenta – detta är den avgörande mekanismen bakom både normal passiv immunitet till fostret och patologisk HDN (Rh-inkompatibilitet).
Klinisk kemi
- S-IgG: kvantifieras immunkemiskt som en av åtta analyser i proteinfraktioner (Albumin, Alfa-1-antitrypsin, Orosomukoid, Haptoglobin, IgG, IgA, IgM, CRP). Molekylvikt 150 kDa och halveringstid 23 dygn — den längsta av immunglobulinerna, vilket förklarar varför ett IgG-svar dröjer kvar länge efter genomgången infektion.
- M-komponent av IgG-typ över 15 g/L innebär ökad sannolikhet för myelom och ska följas upp med Immunfixation och Fria lätta kedjor (normal kvot 0,31–1,56). Samtidig nedtryckning av de andra klasserna kallas immunpares och stärker malignitetsmisstanken.
- IgG-autoantikroppar i hematologin: vid KLL bildas IgG-antikroppar mot kroppsegna erytrocyter och trombocyter, vilket ger autoimmun hemolytisk anemi och trombocytopeni som komplikation till grundsjukdomen.
- Coombs test (direkt antiglobulintest): påvisar IgG och/eller komplement bundet till erytrocytytan och är den avgörande analysen för att skilja immunmedierad hemolys från övriga hemolysformer.
- Hemolysparametrar som följer med: sänkt Haptoglobin, stegrat LD (isoform 1 och 2), ökat okonjugerat Bilirubin och stigande retikulocyter. Sänkt haptoglobin med höga retikulocyter talar för perifer hemolys; sänkt haptoglobin med låga eller normala retikulocyter talar i stället för hemolys i benmärgen, t.ex. vid B12- eller folatbrist.
- S-TfR är förhöjd även vid autoimmun hemolytisk anemi och inte bara vid järnbrist — en tolkningsfälla vid samtidig anemiutredning.
- Preanalytiska felkällor: Hemolys i provröret sänker haptoglobin och höjer LD falskt och kan därmed imitera en pågående hemolys; knappt synlig hemolys räcker för att lyfta LD med ca 1 µkat/L.
Tenta-fokus
Ett positivt Coombs test flyttar hemolysen från “mekanisk/korpuskulär” till immunmedierad — och hos en äldre patient med lymfocytos ska då KLL övervägas som bakomliggande orsak.
Kopplingar
Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 04 Anemier och Leukemier
Relaterat: IgM, HDN, ADCC, Klassiska vägen, Coombs test, Autoimmun hemolytisk anemi, M-komponent, Immunpares