Avkalkning

Kurs: MDBI

Typ	Histopatologisk preparatberedning
Syfte	Avlägsna kalksalter så att hård vävnad kan snittas
Används på	Benvävnad, benmärg, förkalkade lesioner, tänder

Vad är det?

• Kemisk process där kalksalter (främst Hydroxiapatit) löses ut ur fixerad vävnad så att den blir mjuk nog att snittas i mikrotom.
• Nödvändigt för all mineraliserad vävnad — Benvävnad, benmärgsbiopsier och förkalkade lesioner — eftersom hård vävnad annars förstör knivseggen och river sönder snittet.

Princip / utförande

• Vävnaden fixeras först (oftast Formalin), därefter läggs den i avkalkningsvätska.
• Två huvudtyper av lösningar:
  • Syrabaserade (t.ex. saltsyra, myrsyra) — snabba men kan skada morfologi och försämra Immunhistokemi samt RNA för molekylär analys.
  • Kelatorer (EDTA) — långsamma men skonsamma mot antigen och nukleinsyror.
• Övervakas noga för att undvika överavkalkning (vävnadsskada) eller ofullständig avkalkning.

Tolkning / fallgropar

• Aggressiv syraavkalkning kan ge falskt negativ Immunhistokemi och omöjliggöra Sekvensering/molekylär diagnostik — kritiskt vid bentumörer.
• Vid behov av molekylär analys på benmärg väljs EDTA-baserad avkalkning.

Tenta-fokus

Avkalkning krävs för att kunna snitta Benvävnad och benmärg. Syrabaserade metoder är snabba men förstör antigen och nukleinsyror → välj EDTA om Immunhistokemi eller molekylär diagnostik planeras.

Klinisk pärla

Ett oväntat negativt IHC-resultat på en benlesion kan bero på att preparatet överavkalkats snarare än att antigenet faktiskt saknas.

Kopplingar

• Benvävnad — vanligaste vävnaden som avkalkas
• Fixering — föregår avkalkning
• Immunhistokemi — kan störas av syraavkalkning
• Benign bentumör — kräver ofta avkalkning före diagnostik
• Vävnadssnitt — slutprodukten som avkalkningen möjliggör