Residualurin

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 08 Njurmarkörer och Urindiagnostik

Vad är det?

Den urinmängd som finns kvar i urinblåsan direkt efter en avslutad miktion. Residualurin är en central felkälla vid urinsamling och en riskfaktor för Urinvägsinfektion.

Mekanism

• Normalt töms blåsan i stort sett fullständigt vid miktion. Residualurin uppstår vid avflödeshinder (prostataförstoring, striktur) eller vid detrusorsvaghet (neurogen blåsrubbning, diabetesneuropati, läkemedelspåverkan).
• Kvarstående urin fungerar som en stillastående reservoar där bakterietillväxt gynnas, vilket ökar risken för recidiverande urinvägsinfektion och stenbildning.
• Vid kvantitativ urinsamling innebär residualurin att en del av urinen som produceras under samlingsperioden inte kommer med i uppsamlingskärlet, utan finns kvar i blåsan — samtidigt som urin producerad före periodens start kan följa med.
• Effekten blir en systematiskt felaktig utsöndrad mängd per tidsenhet, vilket förvanskar analyser som Pt(U)-Albumin dygn och endogen kreatininclearance.

Klinisk relevans & Diagnostik

• Grundregeln vid urinsamling: blåsan ska vara helt tömd när samlingsperioden börjar och tömmas helt vid periodens slut. Samma uppmärksamhet gäller inkontinenta patienter.
• Hos patienter som är oförmögna att tömma blåsan helt bör man överväga stickprovsbaserade analyser i stället, t.ex. Kreatinin-index, som är oberoende av samlingsprecision.
• Residualurin mäts kliniskt med bladderscan (ultraljud) eller tappning efter miktion.
• Ska skiljas från Urinretention, där patienten helt saknar förmåga att tömma blåsan, och från Anuri, där ingen urin produceras alls.

Kopplingar

Relaterat: Urinsamling, Urinretention, Urinvägsinfektion, Inkontinens, Anuri, Preanalytiska felkällor, Bakterietillväxt