Glykopeptider

Kurs: Basvetenskap 6

Vad är det?

• En klass stora, komplexa antibiotika som hämmar cellväggssyntesen. De viktigaste är vankomycin, teikoplanin och de nyare lipoglykopeptiderna (dalbavancin, telavancin).
• Verkar enbart mot grampositiva bakterier.

Varför är det viktigt / Mekanism

• Till skillnad från betalaktamer, som hämmar enzymet (transpeptidas), binder glykopeptider substratet: de täcker den fria dipeptidänden D-Ala-D-Ala på den växande peptidoglykankedjan och gör den fysiskt otillgänglig för både transpeptidering och transglykosylering.
• Den molekylära skillnaden i angreppssätt är hela förklaringen till att glykopeptider fungerar mot MRSA: MRSA:s resistens bygger på ett förändrat enzym (PBP2a), och eftersom vankomycin inte bryr sig om enzymet utan om substratet påverkas det inte.
• Molekylen är för stor för att passera porinerna i gramnegativas yttre membran. Detta är standardexemplet på intrinsisk resistens.
• Resistens uppstår genom att dipeptiden byts till D-Ala-D-Laktat (vanB), vilket sänker affiniteten ungefär tusenfalt.

Klinisk relevans & Diagnostik

• Indikationer: allvarlig infektion med MRSA eller andra betalaktamresistenta grampositiver, endokardit och protesinfektion, samt vid svår penicillinallergi.
• Ges intravenöst vid systemisk infektion — vankomycin absorberas i princip inte från tarmen. Just därför används peroralt vankomycin vid C. difficile-kolit: läkemedlet stannar i tarmlumen där infektionen sitter, utan systemisk exponering.
• Biverkningar: njurtoxicitet och ototoxicitet (kräver koncentrationsbestämning), samt “red man syndrome” — en histaminmedierad infusionsreaktion med rodnad och klåda som beror på för snabb infusion och alltså inte är en äkta allergi.

Klinisk pärla

Peroralt vankomycin vid systemisk infektion är verkningslöst, och intravenöst vankomycin vid C. difficile-kolit likaså. Samma läkemedel, motsatt administrationsväg — och den detaljen avgör behandlingen.

Tenta-fokus

Betalaktam binder enzymet, glykopeptid binder substratet (D-Ala-D-Ala). Den distinktionen förklarar både varför vankomycin biter på MRSA och varför VRE-mekanismen ser ut som den gör.

Kopplingar

Relaterat: Vankomycin, Peptidoglykan, Betalaktamantibiotika, MRSA, VRE, Clostridioides difficile, Intrinsisk resistens