Fryspunktsnedsättning

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 08 Njurmarkörer och Urindiagnostik

Vad är det?

Fryspunktsnedsättning är den kolligativa egenskap som utnyttjas när urinens osmolalitet bestäms med osmometer. Nedsättningen av fryspunkten är proportionell mot den molala koncentrationen av lösta partiklar och är därmed ett direkt mått på osmolaliteten.

Mekanism

• En lösning vars osmotiska tryck motsvarar en monomolekylär lösning fryser vid −1,858 °C och har koncentrationen 1 osmol/kg. Inom medicinen används tusendelen, milliosmol/kg.
• Eftersom effekten är kolligativ beror den enbart på antalet partiklar, inte på deras storlek — stora molekyler bidrar därför lite.
• Mätförlopp i osmometern: provet kyls med ett halvledarelement till under fryspunkten. Vatten kan underkylas till maximalt mellan −5 och −8 °C utan att frysa. Vid en bestämd grad av underkylning initieras en frysnål som går ner i provet och framkallar frysning, varvid temperaturen stiger till fryspunkten — platåvärdet.
• För rent vatten ligger platån vid vattnets fryspunkt; för en lösning nås ett maximum under 0 °C som utgör lösningens fryspunkt. Skillnaden ΔT är måttet på osmolaliteten, som avläses direkt i mosmol/1000 g H₂O.
• Eventuella fasta partiklar avlägsnas först genom centrifugering.

Klinisk relevans & Diagnostik

• Metoden ger det korrekta måttet på njurarnas koncentrationsförmåga, till skillnad från urinens specifika vikt, som påverkas av protein och glukos och då ger ett falskt för högt värde.
• Njurarna kan normalt variera urinosmolaliteten mellan 60 och 1400 mosm/kg, styrt av antidiuretiskt hormon.
• Används vid desmopressintest, där normal koncentrationsförmåga innebär > 800 mosmol/kg; ca 600 mosmol/kg är tillfredsställande hos patienter över 60 år.
• Vid få fungerande nefron uppstår osmotisk diures och till slut isostenuri, där urinen är isoton med plasma.

Kopplingar

Relaterat: Urinosmolalitet, Specifik vikt, Osmotisk diures, Isostenuri, ADH, Desmopressin, Centrifugering