Specifik vikt

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 08 Njurmarkörer och Urindiagnostik

Vad är det?

Urinens specifika vikt (densitet) är förhållandet mellan urinens vikt och vikten av samma volym vatten. Måttet används som en grov uppskattning av njurens koncentrationsförmåga, men är underlägset urinosmolalitet.

Mekanism

• Specifik vikt påverkas av både antal och storlek/massa hos lösta partiklar, medan njurens vätske- och elektrolytreglering styrs av kroppsvätskornas osmolalitet — dvs. enbart av partikelantalet.
• Stora, tunga molekyler bidrar därför oproportionerligt mycket till densiteten men lite till osmolaliteten.
• Följaktligen ger protein eller glukos i urinen ett falskt för högt värde på koncentrationsförmågan om man inte korrigerar för dessa substanser.
• Specifik vikt speglar därmed endast grovt de distala tubulis koncentrationsförmåga.

Klinisk relevans & Diagnostik

• Urinosmolalitet är det korrekta måttet på njurens koncentrationsförmåga och kan normalt varieras mellan 60 och 1400 mosm/kg under styrning av ADH.
• Hög urindensitet har dessutom analytiska konsekvenser på urintestremsa:
  • proteinfältet kan visa “spår” även vid normalt låga koncentrationer,
  • glukosfältets reaktivitet sjunker med stigande densitet,
  • ketonfältet kan ge “spår” vid hög densitet och lågt pH,
  • leukocytfältets resultat sänks,
  • nitrittestet får minskad känslighet.
• Densiteten är alltså både ett mått i sig och en genomgående störfaktor att väga in vid tolkning av hela urinstickan.

Tenta-fokus

Blanda inte ihop urinosmolalitet och specifik vikt. Specifik vikt störs av glukos och protein och överskattar då koncentrationsförmågan. Osmolalitet är det korrekta måttet.

Kopplingar

Relaterat: Urinosmolalitet, Urintestremsa, Glukosuri, Proteinuri, ADH, Isostenuri, Tubulusskada