Isostenuri

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 08 Njurmarkörer och Urindiagnostik

Vad är det?

Tillstånd där njuren varken kan koncentrera eller späda urinen, så att urinen blir isoton med plasma (ca 300 mosm/kg). Isostenuri är slutstadiet av en förlorad tubulär koncentrationsförmåga och ett tecken på avancerad njurskada.

Mekanism

• Normalt kan njurarna variera urinosmolaliteten mellan 60 och 1400 mosm/kg, styrt av antidiuretiskt hormon.
• När antalet fungerande nefron minskar ökar belastningen på varje kvarvarande nefron — filtrationen per nefron kan bli 10–15 gånger större än normalt.
• Det ökade innehållet av lösta substanser i primärurinen hämmar reabsorptionen i tubuli → osmotisk diures → urinflödet blir högt och urinen kan varken koncentreras eller spädas → isostenuri.
• Normal koncentrationsförmåga kan inte förväntas när GFR sjunkit under hälften av det normala.

Klinisk relevans & Diagnostik

• Påvisas genom mätning av Urinosmolalitet, helst i morgonurin efter vätskekarens eller efter desmopressin (Minirintest). Normal koncentrationsförmåga innebär osmolalitet > 800 mosmol/kg; hos patienter över 60 år räcker ca 600 mosmol/kg.
• Urinens specifika vikt är ett sämre mått, eftersom protein och glukos ökar densiteten och ger falskt för hög skattning av koncentrationsförmågan.
• Nedsatt koncentrationsförmåga är ett känsligt men ospecifikt tecken på försämrad tubulusfunktion och ses vid Pyelonefrit, Renal ischemi, Hypokalemi, Hypokalcemi och läkemedelsskada av t.ex. litium.
• Kliniskt yttrar sig isostenuri som polyuri, törst och nykturi.

Kopplingar

Relaterat: Urinosmolalitet, Osmotisk diures, Nefron, Specifik vikt, Desmopressin, Polyuri, Tubulusskada, Kronisk njursvikt