Hypokalemi

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 08 Njurmarkörer och Urindiagnostik

Vad är det?

Kaliumbrist, dvs. sänkt koncentration av kalium i plasma. Kalium är den dominerande intracellulära katjonen, och även små förändringar i plasmakoncentrationen får stora effekter på membranpotentialen i muskel- och nervceller.

Mekanism

• Förluster via mag-tarmkanalen (kräkningar, diarré) eller via njurarna vid behandling med diuretika.
• Ökad renal utsöndring vid aldosteronöverskott, t.ex. Primär aldosteronism eller Cushings syndrom.
• Förskjutning av kalium in i cellerna vid alkalos och vid insulintillförsel.
• Effekt på urinens pH: vid kaliumbrist saknar de distala tubulicellerna kalium att utsöndra i utbyte mot natrium och utsöndrar i stället vätejoner. Urinen blir därför sur trots att patienten i själva verket har metabol alkalos — en av få situationer där urin-pH och syra-basstatus pekar åt olika håll.

Klinisk relevans & Diagnostik

• Analyseras inom elektrolytstatus (P-Kalium). Provet är känsligt för preanalytiska fel: Hemolys frisätter intracellulärt kalium och maskerar en hypokalemi genom falskt förhöjt värde.
• Kliniska yttringar: muskelsvaghet, obstipation, arytmibenägenhet och EKG-förändringar med U-våg och ST-sänkning.
• Långvarig hypokalemi ger nedsatt koncentrationsförmåga i njurarna med polyuri och törst.
• Vid utredning av oklar hypokalemi mäts även Aldosteron och Renin samt syra-basstatus.

Tenta-fokus

Sur urin utesluter inte Metabol alkalos. Vid kaliumbrist byts vätejoner ut i stället för kaliumjoner i distala tubuli, vilket ger paradoxalt sur urin — den klassiska fällfrågan på urin-pH-tabellen.

Kopplingar

Relaterat: Kalium, Elektrolyter, Metabol alkalos, Aldosteron, Diuretika, Ammoniumjoner, Polyuri, Alkalos