Nefron

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 08 Njurmarkörer och Urindiagnostik

Vad är det?

Njurens funktionella enhet, bestående av en njurkropp med glomerulus och Bowmans kapsel samt ett tubulussystem med proximal tubulus, Henles slynga, distal tubulus och samlingsrör. Varje njure innehåller ungefär en miljon nefron.

Mekanism

• I glomerulus sker glomerulär filtration av plasma till primärurin; filtret är kroppens proteintätaste och släpper normalt bara igenom små mängder Albumin och proteiner under 50–60 kDa.
• I tubuli återresorberas vatten, glukos, elektrolyter och filtrerade småproteiner, medan vissa substanser utsöndras aktivt. Här kataboliseras t.ex. filtrerat Cystatin C och Protein HC.
• Samlingsrörens vattenpermeabilitet styrs av ADH och avgör urinosmolaliteten, som normalt kan varieras mellan 60 och 1400 mosm/kg.
• Nefronförlust: när antalet fungerande nefron minskar hyperfiltrerar de kvarvarande — belastningen per nefron kan bli 10–15 gånger normal. Den höga solutmängden i primärurinen hämmar reabsorptionen → osmotisk diures → till slut isostenuri.

Klinisk relevans & Diagnostik

• GFR är summan av alla nefrons filtration; nefronförlust ger sjunkande GFR och stigande Kreatinin och Urea.
• Normal koncentrationsförmåga kan inte förväntas när GFR sjunkit under hälften av det normala — därför är sänkt urinosmolalitet ett känsligt men ospecifikt tecken på nefronskada.
• Vid uttalad uremi kan Protein HC vara förhöjt i urinen utan tubulär skada, eftersom plasmakoncentrationen blir så hög att de kvarvarande nefronens reabsorptionskapacitet överskrids — en viktig tolkningsfälla.

Kopplingar

Relaterat: Glomerulus, Tubuli, GFR, Glomerulär filtration, Isostenuri, Osmotisk diures, Urinosmolalitet, Kronisk njursvikt