Azotemi

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 08 Njurmarkörer och Urindiagnostik

Vad är det?

Azotemi betecknar förhöjda nivåer av kvävehaltiga slaggprodukter i blodet, i praktiken förhöjt P/S-Urea. Begreppet beskriver ett laboratoriefynd; när det åtföljs av kliniska symtom talar man i stället om uremi.

Mekanism

Urea bildas i levern som slutprodukt av proteinmetabolismen och elimineras via glomerulär filtration, men återresorberas delvis i tubuli — och den återresorptionen är beroende av diuresen. Urea-nivån styrs därför av tre saker samtidigt:

• Prerenalt: ökad proteinkatabolism (svält, GI-blödning, steroidbehandling, hög proteintillförsel) ger ökad ureaproduktion.
• Renalt: Njurinsufficiens med sänkt GFR minskar eliminationen.
• Postrenalt/hemodynamiskt: låg diures ökar den tubulära återresorptionen av urea, vilket höjer P-Urea oproportionerligt mycket i förhållande till P-Kreatinin.

Klinisk relevans & Diagnostik

• P-Urea är svårvärderad som ensam markör för njurfunktionen, just för att den påverkas av så mycket annat än GFR.
• Används ändå som komplement till P/S-Kreatinin och P/S-Cystatin C, samt rutinmässigt i samband med dialys för att bedöma dialysdos och effekt.
• En kraftig ureastegring som inte matchas av kreatininstegringen talar för prerenal orsak: intorkning, Hjärtsvikt eller katabolt tillstånd.
• Vid Uremi kan även Protein HC vara förhöjt i urinen utan att tubulär skada föreligger, eftersom plasmakoncentrationen överstiger reabsorptionskapaciteten i kvarvarande nefron.

Kopplingar

Relaterat: Urea, Uremi, Njurinsufficiens, Kreatinin, eGFR, Dialys, Dehydrering, GFR