Kalibreringskurva

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen

Vad är det?

Kalibreringskurvan (standardkurvan) är den grafiska framställningen av sambandet mellan instrumentets mätsignal och koncentrationen av analyten, upprättad genom mätning av kalibratorer med kända värden. Metodens analytiska sensitivitet karaktäriseras av kalibreringskurvans lutning.

Mekanism

• Kända koncentrationer plottas på x-axeln och uppmätt signal på y-axeln; patientprovets okända koncentration avläses mot kurvan.
• Lutningen anger hur mycket signalen ändras per koncentrationsenhet. Definitionsmässigt är analytisk sensitivitet ändringen i ett mätinstruments svar dividerat med motsvarande ändring i stimulans.
• En brant kurva innebär att små koncentrationsskillnader ger tydliga signalskillnader — god analytisk sensitivitet och låg detektionsgräns.
• Kurvan är ofta linjär i ett arbetsområde men planar ut vid höga koncentrationer; utanför det linjära området måste provet spädas.
• Kurvan måste upprättas på nytt regelbundet vid kalibrering, eftersom reagens och instrument driver över tid.

Klinisk relevans & Diagnostik

Kurvans utseende avgör i vilket koncentrationsområde metoden är användbar. Ligger den kliniska beslutsgränsen i ett flackt parti av kurvan blir mätosäkerheten där stor och analysen svårtolkad. Nära detektionsgränsen stiger CV kraftigt, vilket är skälet till att låga svar ofta rapporteras som “mindre än” ett gränsvärde i stället för som exakta tal.

Kopplingar

Relaterat: Kalibrering, Kalibrator, Standardkurva, Analytisk sensitivitet, Detektionsgräns, Mätosäkerhet, Analysinstrument