Standardkurva

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen

Vad är det?

En standardkurva är sambandet mellan uppmätt instrumentsignal och känd koncentration, framtaget vid kalibrering av en metod. Koncentrationen av analyten mäts i prover med kända värden — standardprover eller kalibratorer — och resultaten används till kurvan, som sedan översätter patientprovets signal till ett koncentrationsvärde. Begreppet används i praktiken synonymt med kalibreringskurva.

Mekanism

• Flera kalibratorer med kända koncentrationer analyseras; signalen (absorbans vid fotometri, ljusspridning vid turbidimetri eller nefelometri, luminescens vid immunkemiska metoder) mäts för varje nivå.
• Signalvärdena plottas mot koncentration och en kurva anpassas — linjär för enklare mätmetoder, ofta olinjär för immunkemiska.
• Kurvans lutning motsvarar metodens analytiska sensitivitet: ändring i mätinstrumentets svar dividerat med motsvarande ändring i stimulans. En flack kurva innebär att stora koncentrationsändringar ger små signalskillnader.
• I kurvans nedre ände definieras detektionsgränsen, den minsta mängd analyt som metoden korrekt kan detektera.
• Kalibratorernas åsatta värden ska vara spårbara till en internationell referens, annars blir hela kurvan — och därmed alla patientsvar — systematiskt förskjuten.

Klinisk relevans & Diagnostik

• All kalibrering av metoder och analysinstrument måste göras regelbundet; en drivande eller felaktig standardkurva ger systematiska fel i alla svar från körningen, inte enstaka avvikande värden.
• Felet upptäcks genom intern kvalitetskontroll med kontrollprover på minst två nivåer — därav kravet på flera nivåer, eftersom en snedställd kurva kan stämma i mitten men fela i ändarna.
• Prov med koncentration ovanför kurvans övre punkt måste spädas och analyseras om; extrapolation utanför kurvan är inte tillåten.

Kopplingar

Relaterat: Kalibrering, Kalibrator, Kalibreringskurva, Analytisk sensitivitet, Detektionsgräns, Spårbarhet, Analysinstrument