Analytisk sensitivitet

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen

Vad är det?

Analysmetodens förmåga att mäta den minsta mängden av analyten som metoden korrekt kan detektera — det vill säga metodens lägsta detektionsgräns. Begreppet beskriver metodens mätprestanda och ska hållas isär från diagnostisk sensitivitet, som anger metodens kliniska egenskaper.

Mekanism

• Kan också uttryckas som ändringen i mätmetodens “signal” i relation till ändringen av “kvantitet” i komponenten.
• Definitionsmässigt: ändring i ett mätinstruments svar dividerat med motsvarande ändring i stimulans.
• Egenskapen karaktäriseras därför av kalibreringskurvans lutning — en brant kurva innebär att en liten koncentrationsändring ger stort signalutslag, alltså hög analytisk sensitivitet.
• Vid mycket låga koncentrationer begränsas detektionen av metodens brus och slumpvariation; detektionsgränsen definieras utifrån hur säkert signalen kan skiljas från nollprovets signal.
• Sensitiviteten är knuten till metod och instrument och kontrolleras vid varje kalibrering.

Klinisk relevans & Diagnostik

Hög analytisk sensitivitet är avgörande för analyser där kliniskt viktiga beslut fattas nära noll — exempelvis högkänsligt troponin vid hjärtinfarktsdiagnostik, TSH vid hypertyreosutredning och D-dimer för att utesluta venös tromboembolism. Om metodens detektionsgräns ligger över den kliniska beslutsgränsen blir analysen oanvändbar för uteslutningsdiagnostik, hur god dess specificitet än är. Svar rapporteras som ”< detektionsgränsen” och ska inte tolkas som ett exakt nollvärde.

Tenta-fokus

Analytisk sensitivitet = detektionsgräns (hur lite metoden kan mäta). Diagnostisk sensitivitet = andel sjuka som fångas. Klassisk förväxling på tentan.

Kopplingar

Relaterat: Detektionsgräns, Analytisk specificitet, Diagnostisk sensitivitet, Kalibreringskurva, Mätmetod, Analyt