Analyt

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen

Vad är det?

Den substans eller komponent som en analysmetod är avsedd att mäta i ett prov — till exempel glukos i plasma, kreatinin i serum eller hemoglobin i helblod. Allt tal om metodens prestanda handlar i grunden om hur väl den fångar just sin analyt och ingenting annat.

Mekanism

• Vid kalibrering av en metod mäts koncentrationen av analyten i prover med kända värden — standardprover eller kalibratorer — och resultaten används till en standardkurva.
• Analytisk sensitivitet anger metodens förmåga att mäta den minsta mängden av analyten som korrekt kan detekteras, det vill säga den lägsta detektionsgränsen.
• Analytisk specificitet anger metodens förmåga att enbart mäta den avsedda analyten; om andra substanser påverkar resultatet föreligger analytisk interferens.
• Analytens koncentration påverkas före mätningen av preanalytiska faktorer som kroppsläge, fasta, dygnsvariation och hemolys.
• Varje analyt har en egen biologisk variation och en metodberoende analytisk variation, som tillsammans avgör vad som är en verklig förändring (RCV).

Klinisk relevans & Diagnostik

För vissa analyter är beslutsgränser viktigare än referensintervallsgränser i rutinsjukvård — kompendiet räknar upp fP-glukos, B-HbA1c, P-kolesterol, fP-LDL, P-HDL, fP-triglycerider och PSA. För samma analyt kan dessutom flera olika beslutsgränser förekomma beroende på vilken patientpopulation den används i och vad den kliniska frågeställningen är. Vid tolkning måste man alltid känna till provmaterial (P/S/B), metod och laboratorium, eftersom dessa styr både referensintervall och jämförbarhet.

Kopplingar

Relaterat: Analytisk sensitivitet, Analytisk specificitet, Detektionsgräns, Kalibrering, Beslutsgräns, Referensintervall, Mätvariabel