Analytisk interferens

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen, 06 Endokrinologi - Hormondiagnostik

Vad är det?

Att andra substanser än den avsedda analyten påverkar mätresultatet. Interferens är alltså ett uttryck för bristande analytisk specificitet och leder till ett falskt högt eller falskt lågt analysresultat — inte till ett slumpmässigt spritt värde.

Mekanism

• Störande substanser kan reagera med metodens reagens, absorbera ljus vid samma våglängd som mätreaktionen eller binda till antikroppar i immunkemiska metoder.
• Många Läkemedel kan störa kliniskt kemiska analysmetoder genom interferens.
• I immunkemiska metoder är heterofila antikroppar och andra patientantikroppar en klassisk orsak: de kan brygga eller blockera analysens antikroppar.
• Vanliga endogena störfaktorer är hemolys (fritt hemoglobin), lipemi och ikterus i provet.
• Effekten är riktad och reproducerbar för det enskilda provet — därför kan den inte upptäckas genom omanalys på samma instrument, utan kräver byte av metodprincip.

Klinisk relevans & Diagnostik

Uppskattningsvis drabbas ca 0,1 % av tyreoideafunktionsmätningarna i serum av interferens, och en eller flera av analyserna kan vara drabbade samtidigt. Indikation för interferensutredning är svårtolkade analysresultat som inte överensstämmer med någon känd tyreoideasjukdom och/eller med patientens kliniska bild. Utredningen görs med andra immunkemiska metoder på olika instrument. Samma resonemang gäller alla immunkemiska analyser, inklusive hormonanalyser och tumörmarkörer.

Klinisk pärla

Regeln är enkel: när labsvaret och patienten inte går ihop — misstro labsvaret innan du misstror patienten. Ring laboratoriet och be om analys på alternativ metod eller instrument.

Kopplingar

Relaterat: Analytisk specificitet, Immunkemi, Heterofila antikroppar, Hemolys, Lipemi, Läkemedel, Analysinstrument