Autoimmunitet

Vad är det?

Den immunologiska mekanismen bakom autoimmuna sjukdomar: att immunsystemet förlorar toleransen mot kroppsegna antigen. Autoimmuna mekanismer räknas, vid sidan av Tyreoidea, Paratyreoidea, Pankreas, Hypofys, binjurar och Gonader, som en av huvudkällorna till endokrin sjukdom.

Normalt elimineras eller inaktiveras autoreaktiva lymfocyter under mognaden; vid autoimmunitet undkommer de denna kontroll.
Antikroppar mot vävnadsspecifika antigen bildas och kan verka destruktivt (körtelsvikt) eller funktionellt (receptorstimulering eller receptorblockad).
Endokrina organ är särskilt utsatta eftersom deras hormonreceptorer och enzymer utgör väldefinierade målantigen — t.ex. Tyreoideaperoxidas och TSH-receptorn.
När en receptor stimuleras av antikroppar kringgås axelns negativa återkoppling, vilket ger autonom hormonproduktion.
Hormonerna samverkar nära med Centrala nervsystemet och det immunologiska systemet, vilket förklarar överlappet mellan endokrina och immunologiska sjukdomar.

Autoimmunitet är dominerande orsak till både Hypotyreos (via Tyreoidit) och Hypertyreos (via Graves sjukdom) i jodrika befolkningar.
Markörer i rutinbruk: TPO-ak (positiva hos 90 % vid tyreoidit) och TRAK (positiva hos 95 % vid Graves tyreotoxikos).
TRAK-metodiken skiljer inte på stimulerande och hämmande antikroppar — svaret måste därför tolkas mot funktionsproverna TSH och FT4.
Cirkulerande antikroppar kan även störa analyser genom analytisk interferens och ge falskt höga eller låga hormonsvar.