Hormonanalys
Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 06 Endokrinologi - Hormondiagnostik
Vad är det?
Laboratoriemätning av hormoner i Plasma, serum, urin eller saliv. Hormonbestämningar har en central roll diagnostiskt — både för att bedöma eventuell sjukdom och som regelbunden kontroll i behandlingssyfte.
Mekanism
- Analyserna är nästan uteslutande immunkemiska, där antikroppar binder analyten och signalen mäts fotometriskt eller med luminiscens.
- För proteinbundna hormoner mäts oftast den fria fraktionen, eftersom totalhalten domineras av bindarproteinernas nivå (FT4, FT3, Joniserat kalcium).
- Nivådiagnostik: trofiskt hypofyshormon och målorganhormon mäts samtidigt; det är kombinationen som avgör om felet är primärt (målorgan) eller sekundärt (hypofys).
- Dynamiska tester används när basalvärdet är otillräckligt: Dexametasonhämningstest (suppression) och Synacthentest (stimulering).
- Kvoter kan vara känsligare än enskilda hormoner — aldosteron/renin-kvoten är den tidigaste störningen vid Primär aldosteronism.
Klinisk relevans & Diagnostik
- Preanalytiska fallgropar är regel snarare än undantag: Dygnsvariation, Stress, Läkemedel, Graviditet/Östrogenbehandling samt instabila analyter som PTH.
- Metoder och Referensintervall skiljer sig mellan laboratorier; beslutsgränser som Synacthen 450–500 nmol/L eller kortisolbrist < 140 respektive < 100 nmol/L är metodberoende.
- Analytisk interferens från antikroppar ger falskt höga eller låga svar hos ca 0,1 % av tyreoideafunktionsmätningarna — utreds med annan metod på annat instrument.
- Vid lokalisering av störningen kompletteras hormonanalyserna med bilddiagnostik: Ultraljud, magnetkamera, Datortomografi, Isotopundersökning och PET-undersökning.
Klinisk pärla
Ett hormonvärde utan uppgift om provtagningstidpunkt, stressnivå, läkemedel och analyserande laboratoriets metod är i praktiken otolkbart.
Kopplingar
Relaterat: Hormon, Immunkemi, Analytisk interferens, Dygnsvariation, Preanalys, Referensintervall, Synacthentest