Mätmetod

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen

Vad är det?

Den definierade analysprincip och arbetsgång som används för att bestämma koncentrationen av en analyt i ett prov. Metodens egenskaper avgör vilka svar som kan levereras och hur de får tolkas — begreppen analytisk sensitivitet och analytisk specificitet beskriver metodens mätprestanda och ska skiljas från diagnostisk sensitivitet och specificitet, som anger dess kliniska egenskaper.

Mekanism

• Vanliga principer i klinisk kemi är fotometri, enzymatiska reaktioner, immunkemiska tekniker, nefelometri/turbidimetri, elektrofores och HPLC.
• Kalibrering används för mätmetoder och mätutrustning i syfte att säkra mätresultatens tillförlitlighet: analyten mäts i prover med kända värden — standardprover eller kalibratorer — och resultaten används till en standardkurva.
• All kalibrering av metoder och analysinstrument måste göras regelbundet.
• Metodens lägsta mätbara nivå anges som detektionsgräns; störningar från andra substanser kallas analytisk interferens och orsakas ofta av läkemedel.
• Metodens mätosäkerhet beräknas fortlöpande ur internkontroller, inom serie och mellan serie.

Klinisk relevans & Diagnostik

Byte av mätmetod kan förskjuta hela nivån och tvingar fram nya referensintervall och ibland nya beslutsgränser — därför är metodangivelse och spårbarhet till internationell referens viktig när värden jämförs mellan laboratorier eller över tid. Vid oväntade svar bör metodens kända interferenser och detektionsgräns kontrolleras innan patienten utreds vidare.

Kopplingar

Relaterat: Analytisk sensitivitet, Analytisk specificitet, Kalibrering, Detektionsgräns, Analytisk interferens, Mätosäkerhet, Spårbarhet