Analytisk specificitet

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen

Vad är det?

Analysmetodens förmåga att enbart mäta den avsedda analyten. Liksom analytisk sensitivitet beskriver begreppet metodens mätprestanda och ska skiljas från diagnostisk specificitet, som beskriver metodens kliniska egenskaper.

Mekanism

• Specificiteten bestäms av mätprincipens selektivitet: hur unikt reagenset, enzymet eller antikroppen binder just målmolekylen.
• Om andra substanser än den avsedda påverkar resultatet kallas det analytisk interferens, och resultatet blir falskt högt eller falskt lågt.
• Många Läkemedel kan störa kliniskt kemiska analysmetoder genom interferens.
• Korsreaktivitet är ett typexempel: strukturellt närbesläktade molekyler, isoenzymer eller metaboliter mäts med i analytens signal.
• Bristande specificitet ger ett systematiskt, riktat fel — det försvinner inte genom upprepad mätning på samma metod.

Klinisk relevans & Diagnostik

Hög analytisk specificitet krävs särskilt när analyten finns i låg koncentration bland strukturellt liknande molekyler, exempelvis troponiner i förhållande till skelettmuskelproteiner eller fria hormonfraktioner i förhållande till proteinbundna. Vid oväntade svar ska interferens övervägas och provet analyseras med annan metodprincip på annat instrument. Hemolys, lipemi och ikterus i provet är vanliga specificitetsproblem som laboratoriet flaggar med en kommentar i svaret.

Kopplingar

Relaterat: Analytisk interferens, Analytisk sensitivitet, Diagnostisk specificitet, Mätmetod, Systematiska fel, Läkemedel