Diagnostisk specificitet

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen

Vad är det?

Metodens förmåga att utesluta sjukdom hos friska individer. Diagnostisk specificitet anger sannolikheten för ett negativt resultat hos dem som är friska.

Mekanism

• Beräkning: antal individer utan sjukdom som har negativt testresultat (sant negativa) dividerat med totalantalet individer utan sjukdom.
  • SN / (SN + FP)
• Liksom sensitiviteten beräknas specificiteten kolumnvis i fyrfältstabellen, med de friska som nämnare, och är därmed i princip oberoende av prevalensen.
• Det som drar ned specificiteten är de falskt positiva — de friska som testet felaktigt flaggar.
• Specificiteten hänger ihop med vald beslutsgräns: en högre gräns ger högre specificitet men lägre sensitivitet.
• Analytisk interferens från andra substanser eller Läkemedel försämrar den analytiska grunden och kan sekundärt sänka den diagnostiska specificiteten.

Klinisk relevans & Diagnostik

Hög specificitet krävs när ett falskt positivt svar får stora konsekvenser — vidare utredning, oro och risk för överdiagnostik. Kompendiets nyckelexempel visar begränsningen: med sensitivitet 90 % och specificitet 70 % faller PV+ från 43 % till 6 % när prevalensen går från 20 % till 2 %. Vid screening i lågprevalenta populationer används därför gärna ett känsligt test först och ett specifikt test som bekräftelse.

Kopplingar

Relaterat: Diagnostisk sensitivitet, Specificitet, Falskt positiv, Sant negativ, Fyrfältstabell, Analytisk specificitet, Prevalens