Analytisk variation

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen

Vad är det?

Den spridning i mätvärden som beror på analysmetoden själv, det vill säga metodens precision uttryckt som slumpvariation vid upprepade mätningar av samma prov. Tillsammans med den biologiska variationen avgör den om en observerad koncentrationsförändring hos en patient är verklig.

Mekanism

• Analytisk variation kvantifieras genom upprepade mätningar och beräkning av medelvärde, standardavvikelse (SD) och variationskoefficient (CV), där CV = SD / medelvärde.
• Beräkningen kan göras inom serie (upprepade mätningar vid samma tillfälle) eller mellan serie (mätningar i olika serier, vid olika tillfällen) — och ger då olika resultat.
• Mellan-serie-variationen är den kliniskt relevanta, eftersom den fångar reagensbyten och omkalibreringar; måttet som tar hänsyn till detta kallas reproducerbarhet.
• Ackrediterade laboratorier beräknar variationen fortlöpande utifrån mätningar på internkontroller, uttryckt som SD- eller CV-värden giltiga över lång tid.
• Analytisk variation skiljer sig från systematiska fel (bias), som är riktade och går att korrigera för.

Klinisk relevans & Diagnostik

För att avgöra om en koncentrationsförändring är orsakad av sjukdom eller behandling måste man känna till både den analytiska och den normala biologiska variationen för den aktuella komponenten. De sammanvägs i referensförändringsvärdet (RCV), som anger hur stor skillnad mellan två prover som krävs för att förändringen ska vara signifikant. Kunskap om metodens mätosäkerhet är därmed grundläggande för att bedöma signifikansen av koncentrationsförändringar — särskilt vid uppföljning mot patientens eget normalområde.

Kopplingar

Relaterat: Biologisk variation, Referensförändringsvärde, Precision, Variationskoefficient, Mätosäkerhet, Reproducerbarhet, Eget normalområde