IFG

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 11 Diabetes, Lipidrubbningar och Hjärtmarkörer

Vad är det?

IFG står för impaired fasting glucose, på svenska “icke-diabetisk fastehyperglykemi”. Det är ett tillstånd med onormal glukosreglering utan att kraven för Diabetes mellitus uppfylls. Vid IFG används fasteglukos som bedömningsgrund, till skillnad från IGT som baseras på resultatet vid peroral glukosbelastning.

Mekanism

• Fastevärdet av Glukos speglar framför allt leverns glukosproduktion och basal insulinsekretion; Insulin hämmar normalt leverns glukosfrisättning nattetid.
• Vid IFG dominerar hepatisk Insulinresistens och en försämrad tidig insulinsvarsfas, vilket gör att fasteglukos kryper upp medan den postprandiella regleringen fortfarande kan vara relativt bevarad.
• IGT speglar i stället i huvudsak perifer insulinresistens i skelettmuskeln och avspeglas därför i 2-timmarsvärdet.
• Tillstånden överlappar delvis men identifierar inte samma individer, vilket är skälet till att båda definitionerna finns kvar.

Klinisk relevans & Diagnostik

• Beslutsgränser vid fPt-Glukosbelastning (kP-Glukos): IFG = fastekoncentration 6,1–6,9 mmol/L med 120-minutersvärde < 8,9 mmol/L.
• Jämför: normal glukostolerans faste 4,0–6,0 och 120 min < 8,9 mmol/L; IGT faste < 7,0 och 120 min 8,9–12,1 mmol/L; diabetes faste ≥ 7,0 eller 120 min ≥ 12,2 mmol/L.
• Risken för framtida diabetes är störst vid IGT, inte vid IFG.
• IFG är ändå ett kardiovaskulärt varningstecken och bör leda till bedömning av övriga komponenter i Metabolt syndrom samt lipidstatus.
• Preanalytiskt gäller samma fallgropar som vid all glukosmätning: rekommenderad fasta 8–12 timmar, snabb avskiljning av plasma pga. glykolysen och kännedom om att P-glukos är ca 11 % högre än B-glukos.

Kopplingar

Relaterat: IGT, Glukosbelastning, Diabetes mellitus, Hyperglykemi, Insulinresistens, P-glukos, HbA1c