Diabetes mellitus

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 11 Diabetes, Lipidrubbningar och Hjärtmarkörer, 06 Endokrinologi - Hormondiagnostik, 08 Njurmarkörer och Urindiagnostik

Vad är det?

Diabetes mellitus är en grupp sjukdomar som kännetecknas av kronisk Hyperglykemi till följd av brist på Insulin eller resistens mot dess effekter. Sjukdomen definieras laboratoriemässigt genom fastställda beslutsgränser för P-glukos och HbA1c.

Mekanism

Klinisk relevans & Diagnostik

  • Diagnos ställs om något av följande uppfylls:
    • fP-glukos ≥ 7,0 mmol/L (konfirmerande prov krävs)
    • OGTT 2 tim > 12,2 mmol/L kapillärt (> 11,1 mmol/L venöst) (konfirmering krävs)
    • slumpmässigt P-glukos ≥ 12,2 (kapillärt) / ≥ 11,1 (venöst) mmol/L med samtidiga hyperglykemiska symtom
    • HbA1c ≥ 48 mmol/mol (konfirmering krävs)
  • Referensintervall fP-Glukos 4,0–6,0 mmol/L. IFG (fasta 6,1–6,9) och IGT (2 tim 8,9–12,1) är förstadier; risken för framtida diabetes är störst vid IGT.
  • Uppföljning sker med HbA1c, mikroalbuminuri i årskontrollen samt lipidstatus — vid diabetes med samtidig hjärtkärlsjukdom är målet LDL-kolesterol < 2,0 mmol/L.
  • Glukos i urin kan inte användas för att bekräfta diagnosen; för detta krävs fP-Glukos.

Tenta-fokus

HbA1c ska inte användas för diagnostik vid kort sjukdomsduration, misstänkt typ 1-diabetes, ålder < 20 år, Graviditet, Njursvikt, Leversvikt, Anemi eller misstänkt läkemedelsutlöst diabetes. Ett värde < 48 mmol/mol utesluter inte diabetes.

Kopplingar

Relaterat: Diabetes mellitus typ 1, Diabetes mellitus typ 2, HbA1c, P-glukos, Glukosbelastning, Diabetesketoacidos, Diabetesnefropati, Hyperglykemi