Post-kala-azar dermal leishmaniasis
Kurs: Basvetenskap 6
Vad är det?
- Post-kala-azar dermal leishmaniasis (PKDL) är en hudmanifestation som uppträder efter behandlad (eller ibland subklinisk) Visceral leishmaniasis (“kala-azar”).
- Patienten är systemiskt frisk men har hudlesioner fyllda med parasiter.
- Epidemiologiskt central: PKDL-patienter fungerar som mänsklig reservoar mellan epidemier och är därför ett av de största hindren för elimineringen av kala-azar.
Etiologi och epidemiologi
- Orsakas av Leishmania donovani — förekommer i princip bara där denna art finns.
- Sudan/Östafrika: drabbar upp till 50–60 % efter kala-azar, debut inom 0–6 månader, självläker ofta inom ett år.
- Indiska subkontinenten: drabbar 5–20 %, debut 2–3 år efter behandling, självläker sällan och kräver behandling.
- Riskfaktorer: otillräcklig eller avbruten behandling, HIV-koinfektion, ung ålder.
Patofysiologi
- Anses bero på en immunrekonstitutionsliknande reaktion — kvarvarande parasiter i huden möter ett återställt cellulärt immunsvar.
- Ökat IL-10 i huden vid kala-azar predisponerar för kvarstående parasiter; vid PKDL ses lokal IFN-γ- och TNF-α-medierad inflammation.
- Parasiterna finns i dermala makrofager — därför är hudlesionerna smittsamma för sandmyggan.
Kliniska manifestationer
- Tre lesionstyper, ofta i kombination och med kraniokaudal utbredning (börjar i ansiktet, särskilt runt munnen):
- Hypopigmenterade makler — vanligast, kan misstas för Vitiligo eller Pityriasis versicolor.
- Papler och noduli — särskilt i ansiktet.
- Erytematösa plack — ibland “fjärilsutslag” över kinderna.
- Ingen anestesi och inga förtjockade nerver — den avgörande skillnaden mot Lepra.
- Slemhinne- och ögonengagemang förekommer i svåra fall.
- Patienten är afebril, utan Hepatosplenomegali och med normalt blodstatus (till skillnad från aktiv kala-azar).
Diagnostik
- Klinisk diagnos + anamnes på tidigare kala-azar är hörnstenen.
- Hudskrap/slit-skin smear eller biopsi med Giemsafärgning ⟶ amastigoter (Leishman-Donovan-kroppar) — låg parasitbörda i makler.
- PCR har högst känslighet, särskilt vid makulär form.
- rK39-serologi är oftast positiv men skiljer inte aktiv sjukdom från genomgången.
- Viktigaste differentialdiagnos: Lepra — uteslut med sensibilitetstest och syrafast färgning.
Behandling
- Långa kurer krävs eftersom hudpenetrationen är dålig:
- Liposomalt amfotericin B — förstahandsval i Östafrika och Indien.
- Miltefosin peroralt i 12 veckor — praktiskt men teratogent (graviditetstest och antikonception krävs).
- Historiskt Natriumstiboglukonat i 2–4 månader — kardiotoxiskt, hög resistens i Bihar.
- Östafrikansk PKDL med milda lesioner kan följas expektans p.g.a. hög spontanläkning.
- Vid HIV: sämre behandlingssvar och hög recidivfrekvens; sekundärprofylax kan behövas.
Klinisk pärla
Hypopigmenterade fläckar hos någon som behandlats för kala-azar i Indien eller Sudan är PKDL tills Lepra uteslutits — testa sensibilitet och palpera perifera nerver. Att hitta och behandla dessa patienter är avgörande för att bryta smittkedjan.
Tenta-fokus
Kunna skillnaden mellan öst-afrikansk (tidig debut, självläker ofta) och indisk (sen debut, självläker sällan) PKDL, samt att PKDL-patienten är systemiskt frisk men parasitologiskt smittsam och därmed en human reservoar.
Kopplingar
- Visceral leishmaniasis — föregående sjukdom
- Leishmania donovani — agens
- Sandmygga — vektorn som smittas från hudlesionerna
- Lepra — viktigaste differentialdiagnosen
- Leopardhud — annan tropisk pigmentförändring i huden