Ristocetin

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 05 Koagulation och Hemostas

Vad är det?

Ristocetin är ett glykopeptidantibiotikum som numera enbart används som reagens in vitro. Substansen framkallar bindning mellan von Willebrandfaktorn och trombocytens glykoprotein Ib och är därmed grunden för den funktionella vWF-analysen.

Mekanism

• Ristocetin är positivt laddat och neutraliserar de negativa laddningar som normalt håller vWF och GP Ib åtskilda, varvid vWF kan binda receptorn utan att kärlväggens kollagen behöver vara närvarande.
• Detta efterliknar den fysiologiska adhesionen vid högt skjuvflöde, där vWF bildar en brygga mellan kollagen och GP Ib.
• I analysen mäts vWF:s förmåga att aggregera frystorkade trombocyter i närvaro av ristocetin — därav namnet ristocetinkofaktoraktivitet.
• Reaktionen kräver både funktionell vWF (särskilt högmolekylära multimerer) och en intakt GP Ib-receptor; den uteblir därför vid både von Willebrands sjukdom och Bernard-Souliers syndrom.

Klinisk relevans & Diagnostik

• P-von Willebrand-faktoraktivitet (RCo-akt.) referensområde 0,50–1,50 kIE/L; P-vWF-antigen >1 år 0,60–1,60 kIE/L.
• Signifikant diskrepans mellan vWF Ac och Ag (kvot <0,6) talar för von Willebrands sjukdom typ 2, dvs. en funktionell defekt med brist på högmolekylära multimerer.
• Vid typ 1 ses parallell minskning av vWF och ristocetinkofaktoraktivitet (kvantitativ defekt).
• Läkemedlet ristocetin övergavs kliniskt just för att det orsakade trombocytopeni — biverkan blev analysprincip.

Tenta-fokus

vWF kan inte tolkas vid samtidig inflammation och/eller graviditet — vWF är akutfasreaktant och stiger, varför en mild brist kan maskeras. Ta därför alltid S-CRP samtidigt.

Kopplingar

Relaterat: Ristocetinkofaktoraktivitet, von Willebrand-faktor, von Willebrands sjukdom, Glykoprotein Ib, Bernard-Souliers syndrom, Trombocytadhesion