My-opioidreceptorn

Kurs: Basvetenskap 5

Typ	G-proteinkopplad receptor (Gi/Go), MOR / OPRM1
Nyckelfynd	Medierar analgesi, eufori och Andningsdepression — den kliniskt farligaste effekten
Behandling	Agonister: Morfin, Fentanyl. Antagonist: Naloxon 0,4 mg iv

Vad är det?

• My-opioidreceptorn (µ, MOR) är den viktigaste av de tre klassiska opioidreceptorerna — my (µ), kappa (κ) och delta (δ) — samt den besläktade NOP-receptorn.
• Kodas av genen OPRM1 på kromosom 6.
• Endogena ligander: Beta-endorfin (högst affinitet för µ) och Enkefaliner.

Verkningsmekanism

• Kopplad till Gi/Go-protein. Aktivering ger tre parallella effekter:
  1. Hämning av adenylatcyklas → sänkt cAMP → minskad Proteinkinas A-aktivitet.
  2. Öppning av GIRK-kaliumkanaler (via Gβγ) → K⁺-utflöde → hyperpolarisering av den postsynaptiska neuronen.
  3. Stängning av spänningsstyrda N-typs kalciumkanaler presynaptiskt → minskad frisättning av Substans P och Glutamat.
• Nettoeffekt: minskad neuronal excitabilitet och minskad smärtsignalering.

Lokalisation och effekter

Lokal	Effekt av µ-aktivering
Dorsalhornet, lamina I–II	Presynaptisk hämning av nociceptiv transmission
Periakveduktala grå substansen	Disinhibition av descenderande smärthämning
Ventrala tegmentala området	Hämning av GABA-interneuron → ökad Dopaminfrisättning i Nucleus accumbens → eufori och beroende
Pre-Bötzingerkomplexet, medulla	Andningsdepression — minskad känslighet för stigande pCO₂
Edinger–Westphal-kärnan	Mios (knappnålspupiller)
Myenteriska plexus i tarmen	Minskad motilitet → Förstoppning
Area postrema	Illamående och kräkning (initialt)

Farmakologi — agonister och antagonister

Substans	Aktivitet vid µ	Klinisk not
Morfin	Full agonist	Aktiv metabolit M6G ackumuleras vid Njursvikt
Fentanyl	Full agonist, ~100× potens	Kort duration iv, lång vid depotplåster
Oxikodon	Full agonist	Metaboliseras av CYP2D6 och CYP3A4
Buprenorfin	Partiell agonist, hög affinitet	Takeffekt på andningsdepression; kan utlösa abstinens
Metadon	Full agonist + NMDA-antagonist	Lång, variabel halveringstid; QT-förlängning
Naloxon	Kompetitiv antagonist	Halveringstid 30–60 min — kortare än de flesta opioider
Naltrexon	Antagonist, peroral	Alkohol- och opioidberoendebehandling
Tramadol	Svag µ-agonist + monoaminåterupptagshämning	Serotonergt syndrom, kramprisk

Tolerans och beroende

• Tolerans utvecklas via receptorfosforylering (GRK), Beta-arrestin-rekrytering, internalisering och kompensatorisk uppreglering av cAMP-systemet.
• Tolerans uppstår snabbt för analgesi, eufori och illamående — men mycket långsamt för förstoppning och mios, vilket är kliniskt betydelsefullt.
• Abstinens: rinorré, gäspningar, mydriasis, gåshud, buksmärta, diarré, myalgi, oro. Livshotande sällan hos vuxna (till skillnad från Alkoholabstinens).
• Hyperalgesi vid långvarig högdosbehandling — paradoxalt ökad smärtkänslighet.

Klinisk relevans — intoxikation

• Opioidtriaden: medvetandesänkning + Andningsdepression (låg andningsfrekvens) + mios.
• Naloxon 0,4 mg iv/im, upprepas var 2–3 min. Vid opioidberoende titrera i mindre doser (0,04–0,1 mg) för att undvika akut abstinens och lungödem.
• Observera minst 4–6 timmar; vid Metadon- eller depotintoxikation krävs infusion eftersom naloxons duration är kortare än agonistens.

Klinisk pärla

Andningsfrekvensen — inte medvetandegraden — är den känsligaste tidiga markören för opioidöverdosering. En sederad patient med AF 8/min är i akut fara även om hen går att väcka.

Tenta-fokus

Kunna förklara varför naloxon måste upprepas: naloxons halveringstid (30–60 min) är kortare än morfin, metadon och depotopioider — patienten kan återfalla i andningsdepression efter initial uppvaknandet.

Kopplingar

• Morfin — prototypagonisten, referenssubstans för ekvianalgetiska doser
• Naloxon — kompetitiv antagonist och antidot
• Andningsdepression — den dosbegränsande och livshotande effekten
• Nucleus accumbens — belöningssystemet som förklarar beroendepotentialen
• Buprenorfin — partiell agonist med takeffekt, används i substitutionsbehandling