Buprenorfin
Kurs: Basvetenskap 5
Vad är det?
- Semisyntetiskt opioidanalgetikum framställt ur tebain.
- Partiell agonist på µ-opioidreceptorn och antagonist på κ- och δ-receptorn (samt ORL-1-agonist).
- Används både som smärtstillande och som LARO vid Opioidberoende.
Verkningsmekanism
- Binder µ-receptorn med mycket hög affinitet men låg intrinsic activity → maximal effekt är lägre än för Morfin och Fentanyl.
- Takeffekt (“ceiling effect”) för Andningsdepression — men inte för analgesi i kliniskt relevanta doser. Detta ger en betydande säkerhetsmarginal jämfört med fulla agonister.
- Hög receptoraffinitet + mycket långsam dissociation (halveringstid vid receptorn flera timmar) förklarar långvarig effekt trots kortare plasmahalveringstid.
- Kan tränga undan fulla agonister från receptorn → utlöser akut abstinens hos opioidberoende som inte är i begynnande abstinens (“precipitated withdrawal”).
- κ-antagonism antas bidra till antidepressiv och antidysfori-effekt.
Indikationer
- Måttlig till svår Smärta — depotplåster (Norspan) vid kronisk smärta, sublingualt vid akut smärta.
- Underhållsbehandling vid opioidberoende — sublinguala tabletter/film, ofta i kombination med Naloxon (Suboxone) för att motverka injektionsmissbruk (naloxon har låg sublingual biotillgänglighet men blockerar effekten vid injektion).
- Depotinjektion en gång per månad (Buvidal, Sublocade) förbättrar följsamhet.
Dosering och farmakokinetik
- Extremt låg peroral Biotillgänglighet pga uttalad Förstapassagemetabolism → ges sublingualt, transdermalt eller parenteralt.
- Metaboliseras av CYP3A4 till norbuprenorfin (aktiv metabolit) samt glukuronidering.
- Plasmahalveringstid 24–42 timmar vid sublingual administrering.
- Utsöndras huvudsakligen via Galla och faeces → behöver inte dosjusteras vid Njursvikt, till skillnad från Morfin vars metabolit M6G ackumuleras.
- Vid LARO: induktion i begynnande abstinens (COWS-skala), måldos vanligen 12–24 mg/dygn.
Biverkningar
- Illamående, Kräkning, Obstipation (mindre uttalad än vid morfin), Sedering, Yrsel, Huvudvärk, svettning.
- Andningsdepression — begränsad av takeffekten men reell risk vid kombination med Bensodiazepiner eller Alkohol, som saknar tak.
- QT-förlängning (mindre än Metadon).
- Hypogonadism och Binjurebarksvikt vid långtidsbruk.
- Reversering med Naloxon kräver höga och upprepade doser eller kontinuerlig infusion pga den höga receptoraffiniteten.
Interaktioner
- CYP3A4-hämmare (Ritonavir, Klaritromycin, Vorikonazol) höjer nivåerna; inducerare (Rifampicin, Karbamazepin) sänker dem.
- Kombination med Bensodiazepiner är den vanligaste orsaken till dödsfall vid buprenorfinbehandling.
- Fulla µ-agonister får nedsatt effekt — problem vid akut smärta hos LARO-patient.
Buprenorfin vs metadon
- Buprenorfin: säkrare vid överdos (tak för andningsdepression), mindre QT-påverkan, lättare att avsluta, kan tas ut för flera dagar — men risk för precipiterad abstinens vid induktion.
- Metadon: full agonist, bättre retention hos högdosberoende, men smalare terapeutisk bredd, QT-förlängning och farlig ackumulering under första veckan.
Klinisk pärla
En LARO-patient med akut smärta ska inte sättas ut från buprenorfin. Fortsätt underhållsdosen och lägg till multimodal analgesi samt vid behov högre doser av full agonist eller uppdelad buprenorfindos — utsättning ger abstinens och sämre smärtkontroll.
Tenta-fokus
Kunna att buprenorfin är partiell µ-agonist med hög affinitet — det förklarar takeffekt för andningsdepression, precipiterad abstinens vid för tidig induktion och att Naloxon fungerar dåligt vid överdos.
Kopplingar
- Opioidberoende — huvudindikation vid LARO
- Opioidtolerans — bakgrund till underhållsbehandling
- Naloxon — opioidantagonist, kombineras i Suboxone
- Metadon — alternativ LARO-behandling
- My-opioidreceptor — måltavlan