Betablockad

Kurs: MDBI

Typ	Farmakologisk blockad av β-adrenerga receptorer
Effekt	Sänker hjärtfrekvens, kontraktilitet och renin
Endokrin nytta	Symtomdämpning vid Hypertyreos och Feokromocytom
Varning	Aldrig ensamt vid feokromocytom

Vad är det?

• Betablockad innebär hämning av β-adrenerga receptorer och därmed av sympatikuseffekter på hjärta och kärl.
• Kardioselektiva medel (metoprolol, bisoprolol) blockerar främst β1; oselektiva (propranolol) blockerar β1 och β2.

Mekanism

• Blockerar katekolaminernas (Adrenalin/Noradrenalin) effekt på hjärtat → sänkt puls, kontraktilitet och blodtryck.
• Hämmar reninfrisättning från njuren (β1) → dämpar RAAS.
• Propranolol hämmar dessutom perifer konversion av T4 → T3.

Klinisk relevans

• Hypertyreos/tyreotoxikos: dämpar tremor, takykardi och oro i väntan på tyreostatika.
• Feokromocytom: ges för frekvenskontroll men först efter etablerad Alfablockad.
• Även hjärtsvikt, ischemisk hjärtsjukdom, arytmi och hypertoni.

Tenta-fokus

Vid Feokromocytom: ge aldrig betablockad före Alfablockad. Oblockerade α-receptorer ger då oemotsagd vasokonstriktion → hypertensiv kris. Alfa före beta — klassisk fällfråga.

Klinisk pärla

Propranolol är dubbelnyttigt vid tyreotoxikos: det dämpar både adrenerga symtom och den perifera omvandlingen av T4 till det aktiva T3.

Kopplingar

• Feokromocytom — där ordningsföljden alfa-före-beta är kritisk
• Alfablockad — måste föregå betablockad vid feokromocytom
• Hypertyreos — symtomatisk användning
• RAAS-systemet — hämmas via minskad reninfrisättning
• Katekolaminer — det betablockaden motverkar