Serumelektrofores

Kurs: Basvetenskap 5 Moment 2

Vad är det?

• Serumelektrofores separerar serumproteiner i ett elektriskt fält efter laddning och storlek, och ger ett densitometriskt kurvmönster med fem huvudfraktioner.
• Är basundersökningen vid misstanke om Plasmacellssjukdom, men avslöjar också inflammation, leversjukdom, proteinförlust och immunbrist.

De fem fraktionerna

Fraktion	Huvudinnehåll	Höjs vid	Sänks vid
Albumin	albumin	dehydrering	inflammation, Nefrotiskt syndrom, Levercirros, malnutrition
α₁	α₁-antitrypsin, α₁-syraglykoprotein	akutfasreaktion	Alfa-1-antitrypsinbrist
α₂	haptoglobin, ceruloplasmin, α₂-makroglobulin	akutfas, nefrotiskt syndrom	Hemolys (haptoglobin förbrukas)
β	transferrin, C3, LDL	järnbrist (transferrin)	—
γ	immunglobuliner	polyklonal: infektion, autoimmunitet, cirros. Monoklonal: Multipelt myelom	Hypogammaglobulinemi

Mönster att känna igen

• Monoklonal topp (M-komponent): smal, hög, spetsig topp — oftast i γ-området, ibland i β. Ett enda plasmacellsklon producerar ett identiskt immunglobulin som vandrar som ett smalt band.
• Polyklonal gammaglobulinstegring: bred, kupolformad ökning — normalt immunsvar vid infektion, autoimmun sjukdom eller kronisk leversjukdom.
• Akutfasmönster: låg albumin, höga α₁ och α₂.
• β–γ-brygga (sammanflytande β- och γ-fraktion): typiskt vid Levercirros, orsakat av ökat polyklonalt IgA.
• Nefrotiskt mönster: kraftigt sänkt albumin och γ, uttalat förhöjt α₂ (α₂-makroglobulin är för stort för att filtreras).

Tenta-fokus

Skillnaden mellan monoklonal och polyklonal gammaglobulinstegring är hela poängen med undersökningen. Monoklonal = smal spik = en klon = neoplasi eller premalign process. Polyklonal = bred kulle = många kloner = reaktivt tillstånd. En polyklonal stegring, hur uttalad den än är, ska aldrig utredas som myelom.

Kompletterande analyser

• Immunfixation eller immunsubtraktion — bekräftar monoklonalitet och bestämmer tung- och lättkedjetyp (t.ex. IgG-kappa). Känsligare än enbart elektrofores.
• Fria lätta kedjor i serum med kvot — nödvändig vid lättkedjemyelom, icke-sekretoriskt myelom och AL-amyloidos, där serumelektroforesen kan vara helt normal.
• Urinelektrofores på dygnsmängd — Bence Jones-protein.

Klinisk pärla

En normal serumelektrofores utesluter inte plasmacellssjukdom. Fria lätta kedjor filtreras fritt genom glomeruli och ackumuleras därför inte i serum i mätbar mängd — de försvinner ut i urinen. Vid klinisk misstanke ska därför både elektrofores, immunfixation, fria lätta kedjor och urinundersökning beställas. Att nöja sig med elektroforesen är det klassiska diagnostiska felet vid AL-amyloidos, där fördröjningen ofta är över ett år.

Fallgropar i tolkningen

• Höga fibrinogennivåer i plasmaprov (i stället för serum) ger en falsk topp mellan β och γ — därför används alltid serum.
• Kraftig Hemolys frisätter hemoglobin–haptoglobinkomplex och stör α₂.
• Uttalad Hyperlipidemi och kontrastmedel kan ge artefakter.
• Terapeutiska monoklonala antikroppar (Daratumumab, IgG-kappa) syns själva som en liten M-komponent och kan förväxlas med kvarvarande sjukdom vid behandlingsutvärdering.

Tenta-fokus

Kvantifiering av M-komponenten (i g/l) är den standardparameter som används för att följa behandlingssvar vid myelom, och ingår i responskriterierna. Att däremot bedöma sjukdomsbördan enbart på totalt IgG är fel, eftersom de normala immunglobulinerna samtidigt är sänkta (immunparesis) — vilket i sig är ett tecken på klonens dominans och en riskfaktor för progress från MGUS.

Klinisk pärla

Sänkta normala immunglobuliner vid en M-komponent förklarar varför myelompatienter är infektionskänsliga trots att totalproteinet kan vara högt. Den monoklonala immunglobulinen är funktionellt värdelös — den binder ett enda okänt antigen — medan den polyklonala repertoaren som skulle skydda mot pneumokocker och influensa är utraderad. Kvantitet och funktion är helt frikopplade.

Kopplingar

Relaterat: Plasmacellssjukdom, Multipelt myelom, MGUS, AL-amyloidos, Immunglobuliner, Nefrotiskt syndrom