Antiplasmin

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 05 Koagulation och Hemostas

Vad är det?

α2-antiplasmin är plasmans viktigaste hämmare av plasmin och därmed en av de centrala fibrinolyshämmarna. Proteinet binder till och inaktiverar fritt cirkulerande plasmin och begränsar därigenom fibrinolysen till själva koaglet.

Mekanism

• Plasminogen omvandlas till plasmin av t-PA och U-PA, huvudsakligen på koagelytan där plasminogen är bundet till fibrin.
• Plasmin som lossnar från koaglet och når cirkulationen binds snabbt och irreversibelt av α2-antiplasmin — en serpin som bildar ett stabilt komplex med enzymet.
• Fibrinbundet plasmin är däremot skyddat från hämning, vilket gör systemet lokalt verkande.
• Tillsammans med PAI-1, som hämmar fritt t-PA, håller α2-antiplasmin balansen mellan koagulation och fibrinolys.

Klinisk relevans & Diagnostik

• Rubbad balans åt hämmad koagulation eller ökad fibrinolys ger blödningsrisk; rubbning åt motsatt håll ger embolirisk.
• Ärftlig α2-antiplasminbrist är mycket sällsynt men ger uttalad blödningsbenägenhet trots normala rutinanalyser (APTT, PK(INR), TPK, Fibrinogen) — ett skäl till att normal screening inte utesluter hemostasdefekt.
• Förbrukning av α2-antiplasmin ses vid tillstånd med kraftig fibrinolysaktivering, t.ex. DIC och vid trombolys med alteplas.
• Farmakologiskt efterhärmas effekten av tranexamsyra, som blockerar plasminogens fibrinbindande site och används som antifibrinolytisk behandling vid menorragi och kirurgisk blödning.

Kopplingar

Relaterat: Plasmin, Plasminogen, Fibrinolys, PAI-1, t-PA, Tranexamsyra, Fibrin