Fibrinogen

Kurs: Basvetenskap 5 Moment 1, MDBI

Vad är det?

Fibrinogen (koagulationsfaktor I) är ett löslig plasmaprotein som produceras av levern och som är den direkta byggstenen för blodproppens fibrinnätverk.

Varför är det viktigt / Mekanism

I slutet av koagulationskaskaden klyver enzymet trombin (faktor IIa) fibrinogen till fibrin (faktor Ia). Fibrinmolekylerna polymeriserar därefter spontant och bildar ett olösligt nätverk som stabiliserar den initiala, instabila trombocytpluggen till en fast blodpropp (sekundär hemostas). Fibrinogen är även ett akutfasprotein – levern ökar sin produktion vid akut inflammation för att stödja hemostas och vävnadsreparation.

Klinisk relevans & Diagnostik

Fibrinogennivåer mäts kliniskt vid misstänkt koagulopati, t.ex. vid DIC (Disseminerad Intravaskulär Koagulation) där fibrinogen förbrukas snabbt och nivåerna sjunker. Höga fibrinogennivåer är också en riskmarkör för kardiovaskulär sjukdom eftersom det bidrar till ökad blodviskositet och trombosbenägenhet.

Klinisk pärla

Fibrinogen är länken mellan hemostas och inflammation: som akutfasprotein stiger det vid kronisk inflammation (t.ex. metabola syndromet), vilket bidrar till det protrombotiska tillstånd som ses vid obesitas och diabetes (tillsammans med förhöjt PAI-1).

Klinisk kemi

• P-Fibrinogen ingår tillsammans med TPK, APTT, PK(INR), D-dimer och Antitrombin i den basala koagulationsutredningen.
• Analysprincip: till utspädd citratplasma tillsätts ett överskott av trombin. Den uppmätta koagulationstiden blir omvänt proportionell mot halten tillgängligt fibrinogen i plasma — kort tid = hög fibrinogenhalt, lång tid = låg.
• Tolkning — höga halter: ses vid inflammatorisk aktivitet, eftersom fibrinogen är en akutfasreaktant, och utgör samtidigt en riskfaktor för tromboembolisk sjukdom.
• Tolkning — låga halter: ses vid grav leverfunktionsnedsättning (minskad syntes) och vid disseminerad intravasal koagulation (konsumtion av fibrinogen i den systemiska koagulationsaktiveringen).
• Fibrinogen är den enda av rutinanalyserna i koagulationsutredningen som kan vara både förhöjd (vid inflammation) och sänkt (vid konsumtion/svikt) beroende på klinisk kontext — måste alltid tolkas tillsammans med övriga prover och anamnes.

Tenta-fokus

Samma analyt kan peka åt två helt motsatta håll: förhöjt P-Fibrinogen talar för inflammation/trombosrisk, sänkt P-Fibrinogen talar för leversvikt eller DIC. Tolkningen avgörs alltid av den kliniska bilden, inte av provsvaret isolerat.

Kopplingar

Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 05 Koagulation och Hemostas

Relaterat: 01 Hemostas och Farmakogenetik, Fibrin, Protrombinas, DIC, 02 Farmakologi och Immunologi, Akutfasreaktant, Tromboembolism, Leversvikt