Antitrombin

Kurs: Basvetenskap 5 Moment 1, MDBI

Vad är det?

Antitrombin är ett protein som produceras av levern och cirkulerar fritt i blodet som kroppens huvudsakliga endogena hämmare av koagulationen.

Varför är det viktigt / Mekanism

Antitrombin binder direkt till och inaktiverar de aktiverade koagulationsfaktorerna, framförallt trombin (faktor IIa) och faktor Xa. Denna hämning sker spontant men mycket långsamt i normala fall. Läkemedel som heparin och lågmolekylärt heparin binder till antitrombin och orsakar en konformationsförändring som ökar hastigheten på denna hämning flera tusenfaldigt – detta är hela mekanismen bakom hepariners antikoagulativa effekt.

Klinisk relevans & Diagnostik

Medfödd antitrombinbrist ger en ökad risk för venös trombos eftersom bromsen på koagulationskaskaden är försvagad. Vid antitrombinbrist blir heparin dessutom mindre effektivt, eftersom läkemedlet är helt beroende av att fungerande antitrombin finns tillgängligt att förstärka.

Tenta-fokus

Kom ihåg att alla tre huvudsakliga antikoagulantia i denna klass (Heparin, LMWH, Fondaparinux) fungerar genom att förstärka antitrombin – de har ingen egen direkt hämmande effekt på koagulationsfaktorerna.

Klinisk kemi

• P-Antitrombin (antitrombinaktivitet), analysprincip: antitrombin bestäms i närvaro av heparin och med tillsats av överskott av trombin. Ej bundet trombin får spjälka ett syntetiskt kromogent substrat. Absorbansändringen är omvänt proportionell mot koncentrationen/aktiviteten av AT III i plasmaprovet. Analysen kan även utformas med faktor Xa som målenzym (“enz. faktor X”).
• Fysiologisk placering: Antitrombin, Protein C och Protein S är de viktigaste inhibitorerna av koagulationssystemet, med olika verkningsmekanism. Antitrombin bildar komplex framför allt med faktor Xa och trombin, och komplexbildningshastigheten ökas av heparin och heparinlika molekyler på ytan av endotelceller.
• Låga värden ses vid:
  • hereditära bristtillstånd (antitrombinbrist) — ärftlig trombofili
  • Nefrotiskt syndrom (förlust via urinen)
  • Levercirros (minskad syntes)
  • patologisk proteolys, DIC (förbrukning)
• Differentialdiagnostisk nytta: vid isolerad antitrombinbrist är TPK, APTT, PK(INR), Fibrinogen och D-dimer alla normala — endast antitrombin är sänkt. Vid DIC är i stället allt patologiskt samtidigt: TPK ↓, APTT förlängd, PK(INR) ↑, fibrinogen ↓, D-dimer ↑↑ och antitrombin ↓.
• Ingår i trombosutredning vid misstanke om både venös och arteriell tromboembolism, tillsammans med P-Protein C, P-Protein S (fritt), faktor V-genmutation/APC-resistens, protrombingenmutation och fosfolipidantikroppar.
• Preanalys: analysen görs på citratplasma (1 del trinatriumcitrat + 9 delar blod). De labila plasmafaktorerna kräver omsorgsfull provtagning; om analys inte sker omedelbart ska plasman frysas vid −20 °C eller lägre. Underfyllt citratrör ger fel citrat:blod-förhållande och därmed opålitliga koagulationsanalyser.

Tenta-fokus

Antitrombin är heparinets verkningsmekanism och samtidigt en analyt. Vid antitrombinbrist blir heparineffekten dålig trots stigande dos — och eftersom analysen mäter aktivitet ger heparinbehandling i sig ingen falskt hög nivå. Låg antitrombin hos en trombospatient betyder alltså både ökad trombosrisk och sämre heparinsvar.

Kopplingar

Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 05 Koagulation och Hemostas

Relaterat: 01 Hemostas och Farmakogenetik, Heparin, Lågmolekylärt heparin, Protein C, Protein S, Kromogent substrat, Antitrombinbrist, Citratplasma, Nefrotiskt syndrom