Dysfibrinogenemi

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 05 Koagulation och Hemostas

Vad är det?

Dysfibrinogenemi är en ärftlig (eller förvärvad) kvalitativ defekt i fibrinogenmolekylen, där mängden protein är normal men funktionen avvikande. Tillståndet räknas till de ärftliga pretrombotiska tillstånden och kan ge trombosbenägenhet, men vissa varianter ger i stället blödningsbenägenhet.

Mekanism

• Trombin spjälkar normalt av små fragment från fibrinogenmolekylen, varefter fibrinmonomerer polymeriserar och stabiliseras av faktor XIIIa till en olöslig gel.
• Vid dysfibrinogenemi ger en mutation en aminosyraförändring som stör antingen trombinspjälkningen, polymeriseringen eller korsbindningen.
• Trombosbenägna varianter ger ett fibrinnät som är resistent mot nedbrytning av plasmin, dvs. hämmad fibrinolys — koaglet löses inte upp normalt.
• Blödningsbenägna varianter ger i stället ett instabilt, dåligt polymeriserat koagel.
• Fibrinogen syntetiseras i levern; förvärvad dysfibrinogenemi ses därför vid svår leversjukdom.

Klinisk relevans & Diagnostik

• Ingår i den ärftliga kolumnen i sammanställningen över pretrombotiska tillstånd, tillsammans med Dysplasminogenemi, APC-resistens och brist på antitrombin, Protein C och Protein S.
• Misstänks vid venös trombos hos unga eller vid familjär förekomst utan annan förklaring.
• Diskrepans mellan funktionellt och immunkemiskt fibrinogen är nyckeln: P-Fibrinogen mätt med koagulationsmetod (trombinöverskott till utspädd citratplasma) blir lågt, medan antigenbestämningen är normal.
• Differentialdiagnos: hypofibrinogenemi vid DIC och grav leversvikt, där båda metoderna ger låga värden.

Kopplingar

Relaterat: Fibrinogen, Fibrin, Dysplasminogenemi, Trombofili, Trombosbenägenhet, Trombin, Faktor XIII