Antifosfolipidantikroppar

Vad är det?

Antifosfolipidantikroppar är immunglobuliner riktade mot membranassocierade proteiner eller mot fosfolipider. De kallas också lupus antikoagulans eller kardiolipinantikroppar och ger kliniskt antifosfolipidsyndrom.

Antikropparna reagerar med proteiner som binder till negativt laddade fosfolipidytor, framför allt β2-glykoprotein 1 och kardiolipin.
In vitro stör de fosfolipidberoende koagulationstester: definitionsmässigt förlänger lupus antikoagulans koagulationstiden (t.ex. P-APT-tid) utan att hämma aktiviteten hos enskilda koagulationsfaktorer.
In vivo verkar de däremot protrombotiskt, sannolikt via påverkan på endotel, trombocyter och protein C-systemet, och ger tromboser.
Antikroppar av IgG-, IgA- och IgM-typ har påvisats hos ca en tredjedel av patienter med trombosbenägenhet och SLE.

Analyseras vid utredning av både venös och arteriell tromboembolism: lupus antikoagulans, kardiolipin-ak och beta-2-glykoprotein 1-ak (IgG, IgM).
Känsligheten för lupus antikoagulans varierar mellan olika APTT-metoder — antikropparna kan föreligga även vid normal APTT. Vid oväntat lång APTT ska mer specifika analyser beställas.
Falskt positiva resultat ses vid behandling med DOAK (rivaroxaban, apixaban, dabigatran), warfarin och heparin. Pågående behandling ska alltid anges på remissen; Waran bör vara utsatt två veckor, annars beställs P-Lupus (waranpat) eller P-Lupus (DOAKpat).
Övergående falskt positiva fynd förekommer vid infektioner som mononukleos, syfilis och HIV — dessa patienter får ingen ökad trombosrisk.

Tenta-fokus

In vitro förlängd APTT — in vivo TROMBOS. Denna paradox är en klassisk tentafråga.