Kardiolipinantikroppar
Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 05 Koagulation och Hemostas
Vad är det?
Antikroppar riktade mot kardiolipin, en anjonisk fosfolipid i cellmembran. De utgör en av de tre analyter som ingår i antifosfolipidantikroppsgruppen tillsammans med lupus antikoagulans och beta-2-glykoprotein 1-antikroppar, och ingår i diagnoskriterierna för antifosfolipidsyndrom (APS).
Mekanism
- Antikropparna är immunglobuliner av IgG-, IgA- och IgM-klass, huvudsakligen riktade mot membranassocierade proteiner eller mot fosfolipider.
- Bindningen sker i praktiken till komplexet mellan fosfolipid och plasmaproteinet β2-glykoprotein 1.
- In vitro stör de fosfolipidberoende koagulationstester och kan ge förlängd APTT utan att någon enskild koagulationsfaktor hämmas.
- In vivo ger de i stället ökad trombosbenägenhet, sannolikt via påverkan på endotelceller, trombocyter och protein C-systemet.
Klinisk relevans & Diagnostik
Analyseras (IgG och IgM) vid trombosutredning både vid misstänkt venös och arteriell tromboembolism, tillsammans med lupus antikoagulans och anti-β2-GP1. För att stödja APS-diagnos ska serologin vara positiv vid två tillfällen med minst tolv veckors mellanrum; ju fler analyter som är positiva, desto högre sannolikhet. Analyserna har begränsad känslighet, ca 30–65 %. Falskt positiva fynd — särskilt anti-kardiolipin IgM och låga IgG-nivåer — ses vid infektioner som syfilis, HIV och mononukleos, vid vissa läkemedel samt hos enstaka friska; dessa personer får ingen ökad trombosrisk.
Kopplingar
Relaterat: Antifosfolipidantikroppar, Antifosfolipidsyndrom, Lupus antikoagulans, Beta-2-glykoprotein 1, SLE, Trombos, APTT