Slemhinneblödning

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 05 Koagulation och Hemostas

Vad är det?

Slemhinneblödning är blödning från mukösa membraner — näsa (epistaxis), munhåla, tandkött, mag-tarmkanal och genitalia. Symtomet är ett av kardinaltecknen på rubbning i den primära hemostasen och ingår i strukturerad blödningsanamnes.

Mekanism

• Slemhinnornas ytliga kapillärer tätas kontinuerligt av trombocyter; brist eller funktionsdefekt ger direkt läckage.
• von Willebrandfaktorn behövs för adhesion vid högt skjuvflöde — därför är slemhinneblödning särskilt typiskt vid von Willebrands sjukdom, den vanligaste ärftliga blödningssjukdomen (ca 1:800).
• Vid trombocytopeni uppträder slemhinneblödningar när B-TPK sjunkit under ca 20 × 10⁹/L, ofta tillsammans med petekier.
• Slemhinnan har hög lokal fibrinolytisk aktivitet, vilket förklarar både blödningsbenägenheten och den goda effekten av antifibrinolytika.

Klinisk relevans & Diagnostik

• Vid debut av akut leukemi ses blödningssymtom i form av petekier eller slemhinneblödningar tillsammans med infektion som inte svarar på antibiotikabehandling och trötthet sekundärt till anemi.
• Utredning: B-TPK, PK(INR) och APT-tid som bas; vid tydliga symtom utvidgat med P-vWF-aktivitet och antigen, Faktor VIII, P-Fibrinogen och S-CRP.
• Symtomet poängsätts i blödningsscore tillsammans med menorragi, blåmärken, tandextraktionsblödning och hereditet.
• Behandlingsalternativ som vägs in: tranexamsyra, desmopressin, blodtransfusion och hemostatisk behandling.

Kopplingar

Relaterat: Slemhinna, Epistaxis, von Willebrands sjukdom, Petekier, Primär hemostas, Blödningsbenägenhet, Menorragi