Trombocytantikroppar

Vad är det?

Trombocytantikroppar är antikroppar riktade mot antigen på trombocyternas yta. De orsakar immunologiskt medierad ökad trombocytdestruktion och är den patogenetiska grunden för immunologisk trombocytopeni (ITP).

Antikropparna binder till glykoproteiner i trombocytmembranet, framför allt IIIa och glykoprotein Ib.
Opsoniserade trombocyter fastnar och bryts ned av makrofager i mjälten och det övriga retikuloendoteliala systemet → förkortad överlevnad jämfört med normala 7–10 dagar.
Benmärgens megakaryocyter är normala eller ökade — det rör sig alltså om destruktion, inte produktionssvikt.
Antikroppar kan också vara läkemedelsberoende (bildas endast i närvaro av läkemedlet) eller uppträda som cirkulerande immunkomplex vid SLE, virusinfektion eller bakteriell Sepsis.

Trombocytantikroppar hör till gruppen immunologisk ökad trombocytdestruktion; den icke-immunologiska gruppen omfattar bl.a. ökad mjältaktivitet vid mjälthypertrofi, vaskulära proteser och hjärtklaffar, DIC, Sepsis och Vaskulit.
Laboratoriebilden är en isolerad trombocytopeni: sänkt B-TPK med normal APTT, normalt PK(INR), normalt fibrinogen och normal D-dimer — till skillnad från DIC där i princip alla analyser är patologiska.
Symtomrisken följer trombocytnivån: spontana blödningar och petekier blir vanliga vid B-TPK <20 × 10⁹/L.
Vid låga trombocyttal ska pseudotrombocytopeni uteslutas genom mikroskopisk granskning av utstryk med avseende på aggregat innan diagnosen accepteras.
Anamnes på läkemedel är central, eftersom läkemedelsberoende antikroppar är reversibla vid utsättning.