Detektionsgräns

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen

Vad är det?

Den lägsta koncentration av en analyt som en metod korrekt kan detektera. Detektionsgränsen är den praktiska definitionen av metodens analytiska sensitivitet: förmågan att mäta den minsta mängden av analyten.

Mekanism

• Gränsen sätts där mätsignalen med tillräcklig säkerhet kan skiljas från signalen i ett prov utan analyt — begränsningen ligger i metodens bakgrundsbrus och slumpvariation.
• Analytisk sensitivitet karaktäriseras av kalibreringskurvans lutning: ju brantare kurva, desto mindre koncentrationsändring krävs för ett urskiljbart signalutslag.
• Definitionsmässigt uttrycks detta som ändring i ett mätinstruments svar dividerat med motsvarande ändring i stimulans.
• Nära detektionsgränsen är den relativa mätosäkerheten störst — CV stiger kraftigt när koncentrationen närmar sig gränsen.
• Detektionsgränsen är metod- och instrumentspecifik och kontrolleras vid kalibrering.

Klinisk relevans & Diagnostik

Svar under detektionsgränsen rapporteras som ”<” följt av gränsvärdet och får inte tolkas som ett exakt nollvärde eller användas i beräkningar. Låg detektionsgräns är avgörande för analyser vars kliniska värde ligger i att utesluta sjukdom nära noll — högkänsligt troponin vid misstänkt hjärtinfarkt, TSH vid hypertyreos och D-dimer vid venös tromboembolism. Ligger detektionsgränsen över den kliniska beslutsgränsen är analysen oanvändbar för den frågeställningen, oavsett hur god metodens specificitet är.

Kopplingar

Relaterat: Analytisk sensitivitet, Kalibreringskurva, Analytisk specificitet, Mätosäkerhet, Analyt, Beslutsgräns