Eget normalområde

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen

Vad är det?

Patientens eget normalområde är den spridning av värden som just den individen normalt uppvisar för en viss analyt, baserat på hens tidigare analysresultat. Det egna normalområdet är alltid snävare än det populationsbaserade referensintervallet.

Mekanism

• Referensintervallet rymmer både variationen mellan individer och variationen inom individen; det egna normalområdet rymmer bara den senare, som ofta är betydligt mindre.
• Därför kan kliniskt relevanta koncentrationsförändringar upptäckas betydligt tidigare om individens egna resultat följs över tid än om värdet jämförs med referensintervallet — en patient kan halvera sitt värde och ändå ligga kvar innanför referensintervallets gränser.
• För att avgöra om en förändring beror på sjukdom eller behandling måste två storheter vara kända: den analytiska variationen och den normala biologiska variationen för komponenten.
• Dessa vägs samman i referensförändringsvärdet (RCV), som anger hur stor skillnad mellan två mätningar som är statistiskt signifikant.

Klinisk relevans & Diagnostik

För att upptäcka sjukdom med kliniskt kemiska analyser är tidigare analysresultat från samma individ i princip den optimala referensen. Eftersom sådana ofta saknas används i praktiken referensintervall och beslutsgränser baserade på grupper av andra individer.

Klinisk pärla

Tre olika jämförelsenormer, tre olika frågor: referensintervall = “är värdet vanligt bland friska?”, eget normalområde = “har det hänt något med just den här patienten?”, beslutsgräns = “vid vilket värde ska jag agera?”.

Kopplingar

Relaterat: Referensintervall, Beslutsgräns, Referensförändringsvärde, Biologisk variation, Analytisk variation, Mätosäkerhet