Diagnos
Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen
Vad är det?
Den slutsats om patientens tillstånd som läkaren drar genom att väga samman all tillgänglig information. I laboratorieprocessens schematiska kedja är diagnosen slutpunkten: patienten söker med symtom, läkaren gör en provbeställning, provet genomgår preanalys, analys och postanalys, svaret vidimeras — och läkaren ställer diagnos, som återförs till patienten.
Mekanism
- Diagnostisk information hämtas från laboratorieprover, bilddiagnostiska undersökningsmetoder, samtal med patient och objektiv undersökning.
- Ett analysresultat ingår nästan alltid i den kliniska beslutsprocessen och påverkar både diagnostik, val av behandling och behandlingsuppföljning.
- Mätresultatet jämförs med referensintervall, beslutsgränser och individens tidigare analysresultat (eget normalområde).
- Utöver processen fram till diagnos ska beställande läkare även jämföra analyssvaret med tidigare resultat eller med behandlingsmål om patienten redan behandlas.
- Testets bidrag kan kvantifieras: förtestsannolikhet × LR ger eftertestsannolikhet.
Klinisk relevans & Diagnostik
Ett enskilt analyssvar ställer sällan diagnosen ensamt. Prevalensen i den aktuella populationen avgör hur mycket ett positivt utfall är värt: PV+ faller från 43 % till 6 % när prevalensen går från 20 % till 2 %, vid oförändrad sensitivitet och specificitet. För att upptäcka sjukdom med kliniskt kemiska analyser vore tidigare analysresultat från samma individ den optimala referensen; eftersom sådana ofta saknas används referensintervall och beslutsgränser baserade på grupper av andra individer. Nackdelar med förtidig diagnostik utan symtom är överdiagnostisering och feldiagnoser.
Kopplingar
Relaterat: Diagnostik, Diagnosteori, Behandling, Beslutsgräns, Referensintervall, Eftertestsannolikhet, Postanalys