FGF23
Kurs: Basvetenskap 5
| Typ | Fosfatoniskt peptidhormon (251 aminosyror) |
| Produceras av | Osteocyter och osteoblaster i skelettet |
| Målorgan | Njure (proximala tubuli) och Bisköldkörtlarna |
| Nettoeffekt | Sänker P-fosfat och sänker Kalcitriol |
| Kofaktor | Klotho — obligat koreceptor till FGFR1 |
Vad är det?
- FGF23 är kroppens viktigaste fosfatreglerande hormon och den tredje aktören i skelett-njur-bisköldkörtelaxeln vid sidan av PTH och D-vitamin.
- Upptäcktes via studier av X-bunden hypofosfatemisk rakit och onkogen osteomalaci.
- Kallas “fosfatonin” — dess syfte är att skydda mot fosfatöverskott.
Verkningsmekanism
- FGF23 binder till FGFR1 endast i närvaro av membranbundet Klotho, som fungerar som vävnadsspecifik koreceptor. Detta förklarar den snäva målorganspecificiteten.
- I njuren: nedreglerar natrium-fosfat-kotransportörerna NaPi-IIa (SLC34A1) och NaPi-IIc i proximala tubulis borstbräm → ökad fosfatutsöndring.
- På D-vitaminmetabolismen: hämmar 1-alfa-hydroxylas (CYP27B1) och stimulerar 24-hydroxylas (CYP24A1) → mindre Kalcitriol → minskat intestinalt fosfatupptag.
- I bisköldkörtlarna: hämmar normalt PTH-sekretion (negativ återkoppling) — men vid Kronisk njursvikt går denna effekt förlorad på grund av Klotho-brist.
Reglering
| Stimulerar FGF23 | Hämmar FGF23 |
|---|---|
| Högt P-fosfat / fosfatrik kost | Lågt fosfatintag |
| Kalcitriol | |
| PTH | |
| Järnbrist och Inflammation (ökar transkription) | Järnsubstitution |
- Klyvs av furin-liknande proteaser till inaktiva fragment; enzymet PHEX och glykosyleringen via GALNT3 styr hur mycket intakt hormon som når cirkulationen.
Sjukdomar med FÖR MYCKET FGF23
- X-bunden hypofosfatemisk rakit (XLH): inaktiverande mutation i PHEX → ökad intakt FGF23. Vanligaste ärftliga rakiten (1/20 000). Hjulbenthet, kortvuxenhet, tandabscesser.
- Autosomalt dominant hypofosfatemisk rakit: mutation i FGF23 gör hormonet klyvningsresistent.
- Tumörinducerad Osteomalaci — små benigna mesenkymala tumörer som utsöndrar FGF23; paraneoplastiskt, botas av tumörexcision.
- Kronisk njursjukdom: FGF23 stiger allra först i CKD-MBD, före PTH och före fosfatstegring. Höga nivåer är oberoende associerade med Vänsterkammarhypertrofi och mortalitet.
Sjukdomar med FÖR LITE FGF23
- Familjär tumoral kalcinos: inaktiverande mutation i FGF23, GALNT3 eller KLOTHO → hyperfosfatemi, högt kalcitriol och ektopiska förkalkningar.
Laboratoriemönster
| Tillstånd | P-fosfat | PTH | Kalcitriol | FGF23 |
|---|---|---|---|---|
| XLH / tumörinducerad osteomalaci | Lågt | Normalt | Lågt/lågnormalt | Högt |
| D-vitaminbrist | Lågt | Högt | Lågt | Lågt/normalt |
| Primär hyperparatyreoidism | Lågt | Högt | Högt | Normalt/högt |
| CKD stadium 4–5 | Högt | Högt | Lågt | Mycket högt |
| Familjär tumoral kalcinos | Högt | Lågt/normalt | Högt | Lågt |
Behandling
- Burosumab — monoklonal antikropp mot FGF23, godkänd vid XLH och tumörinducerad osteomalaci; ges subkutant varannan till var fjärde vecka. Överlägsen konventionell behandling på rakitläkning och tillväxt.
- Konventionellt: peroralt fosfat i flera dagliga doser + aktiv D-vitamin (Alfakalcidol) — risk för Nefrokalcinos och sekundär hyperparatyreoidism.
- Vid CKD: fosfatreducerad kost, Fosfatbindare, kontroll av sekundär Hyperparatyreoidism.
Klinisk pärla
Hypofosfatemi med olämpligt hög fosfatutsöndring i urin (lågt TmP/GFR) och lågt eller olämpligt normalt kalcitriol talar för FGF23-medierad sjukdom. Hos en vuxen med nydebuterad osteomalaci och muskelsvaghet — leta efter en FGF23-producerande tumör med Ga-68-DOTATATE-PET.
Tenta-fokus
Minnesregel: FGF23 sänker fosfat OCH sänker D-vitamin — till skillnad från PTH som sänker fosfat men HÖJER kalcitriol. Det är denna skillnad som avgör om en hypofosfatemi är PTH-driven eller FGF23-driven. Klotho är obligat koreceptor och dess brist förklarar FGF23-resistensen vid njursvikt.
Kopplingar
- Klotho — obligat koreceptor
- PTH — parallell men delvis motsatt reglerare
- Kalcitriol — hämmas av FGF23
- X-bunden hypofosfatemisk rakit — prototypsjukdomen
- Kronisk njursjukdom — tidigaste markören för CKD-MBD
- Osteomalaci — den kliniska konsekvensen