Coccidioides immitis
Kurs: Basvetenskap 6
| Typ | Dimorf svamp, primärpatogen |
| Utbredning | Sydvästra USA, norra Mexiko, delar av Syd- och Centralamerika |
| Smittväg | Inhalation av artrokonidier från damm — aldrig person till person |
| Sjukdom | Kockidioidomykos, “Valley fever” |
| Behandling | Flukonazol eller Itrakonazol; Amfotericin B vid svår sjukdom |
Mikrobiologi
- Termiskt dimorf svamp — mycel i miljön, sfärul i vävnad. Skiljer sig från andra dimorfa svampar genom att vävnadsformen inte är en jästcell.
- I jorden bildas hyfer som fragmenteras till artrokonidier, extremt lätta sporer som sprids med vinden.
- I lungan omvandlas artrokonidien till en sfärul (20–100 µm) fylld med hundratals endosporer. När sfärulen brister frisätts endosporerna och nya sfäruler bildas.
- Nära besläktad med Coccidioides posadasii; de skiljs inte åt kliniskt.
- Odlas lätt men är mycket smittsam för laboratoriepersonal — kräver BSL-3-hantering; märk remissen vid misstanke.
Epidemiologi och smittvägar
- Endemisk i Sonoraöknens klimatzon: Arizona, Kaliforniens Central Valley (San Joaquin), Nevada, New Mexico, Texas, norra Mexiko.
- Riskökning efter jordarbete, jordbävningar, dammstormar och arkeologiska utgrävningar.
- Ingen smitta mellan människor. Ett rest-anamnesfynd hos en svensk patient är därför avgörande.
- Klimatförändring utvidgar det endemiska området norrut.
Patogenes
- Artrokonidier når alveolerna → Makrofager fagocyterar men hämmas i fagosom-lysosomfusionen.
- Sfärulens tjocka vägg gör den för stor för fagocytos → Granulomatös inflammation med både neutrofiler och epiteloidceller.
- Kontroll kräver intakt Th1-svar med IFN-gamma och TNF-alfa. Vid Th2-dominans eller T-cell-defekt sker dissemination.
- Riskfaktorer för disseminerad sjukdom: HIV med CD4 < 250, graviditetens tredje trimester, TNF-hämmare, organtransplantation samt filippinsk och afroamerikansk härkomst (10–175 gånger ökad risk).
Klinisk bild
| Form | Frekvens | Karaktär |
|---|---|---|
| Asymtomatisk | ca 60 % | Upptäcks endast serologiskt |
| Primär pneumoni (“Valley fever”) | ca 40 % | Feber, torrhosta, bröstsmärta, uttalad trötthet |
| Kronisk/kavernös lungsjukdom | ca 5 % | Efterliknar Tuberkulos |
| Disseminerad | < 1 % | Hud, skelett, leder och Meningit |
- Erythema nodosum och erythema multiforme är klassiska och paradoxalt nog tecken på gott immunsvar och god prognos — kallas “desert bumps”.
- Kockidioidal Meningit är den fruktade komplikationen; obehandlad är den i praktiken alltid dödlig.
- Eosinofili i perifert blod är vanligt och ovanligt för lunginfektioner i övrigt.
Diagnostik
- Serologi är hörnstenen: IgM med immundiffusion eller EIA tidigt, IgG senare. Stigande komplementbindande IgG-titer ≥ 1:16 talar för dissemination.
- Direktmikroskopi av sputum eller vävnad med KOH eller GMS-färgning visar den patognomona sfärulen med endosporer.
- Odling på Sabouraud växer inom 3–7 dagar — varna laboratoriet.
- Lungröntgen: infiltrat, hilär lymfadenopati, noduli eller tunnväggiga kaviteter.
- Vid meningitmisstanke: likvor med lymfocytär pleocytos, lågt glukos, högt protein och ofta eosinofiler; likvorserologi.
Behandling
- Mild primär pneumoni hos immunkompetent kan observeras utan antimykotika — de flesta självläker.
- Behandlingsindikation: uttalade symtom > 6 veckor, viktnedgång > 10 %, uttalade infiltrat, immunsuppression, graviditet, hög serologisk titer.
- Flukonazol 400–800 mg/dygn eller Itrakonazol i 3–6 månader vid lungsjukdom.
- Disseminerad sjukdom: högdos flukonazol i minst ett år; Amfotericin B vid snabbt förlopp eller graviditet.
- Meningit kräver livslång flukonazolbehandling — recidivrisken vid utsättning är ca 80 %. Intratekalt amfotericin B vid terapisvikt.
Klinisk pärla
Fråga alltid om utlandsvistelse vid oklar pneumoni med Erythema nodosum och eosinofili. En patient som varit i Arizona eller Kalifornien några veckor tidigare och behandlats utan effekt med Amoxicillin är en klassisk kockidioidomykos — antibiotika biter inte på svamp.
Tenta-fokus
Vävnadsformen är sfärul med endosporer — inte jästcell. Det skiljer Coccidioides från Histoplasma capsulatum (intracellulära jästceller i makrofager, Ohio- och Mississippidalen) och Blastomyces (bredbasigt knoppande jästceller). Alla tre är dimorfa primärpatogener som kan drabba immunkompetenta.
Kopplingar
- Dimorfa svampar — gruppen med mycel i miljön och annan form i vävnad
- Histoplasma capsulatum — viktigaste differentialdiagnosen geografiskt och kliniskt
- Granulomatös inflammation — vävnadssvaret vid infektionen
- Flukonazol — förstahandsbehandling
- Erythema nodosum — immunologiskt hudfynd med god prognos