Ureaplasma

Kurs: Basvetenskap 6 Typ: Bakterie · cellväggslös (Mollicutes) · ureasproducerande · kommensal med patogen potential

Snabbfakta

Fält	Värde
Agenstyp	Bakterie utan cellvägg, familj Mycoplasmataceae; två humanpatogena arter: U. urealyticum och U. parvum
Genom	~0,75–0,95 Mb, bland de minsta bakteriegenomen
Gram och morfologi	Ej gramfärgbar; mycket små (0,2 µm) pleomorfa kocker
Nyckelenzym	Ureas – hydrolyserar urea till ammoniak, enda energikällan (unikt bland Mollicutes)
Kolonier	Extremt små (“T-stammar”, tiny), 15–30 µm
Syrekrav	Fakultativt anaerob
Reservoar	Människa – urogenitalslemhinnan
Vektor	Ingen
Smittväg	Sexuell; vertikal (transplacentärt, under förlossning)
Kolonisering	40–80 % av sexuellt aktiva kvinnor, 20–60 % av män – oftast kommensal
Målorgan	Uretra, cervix, chorioamnion, neonatal lunga, led hos immunbristpatient
Anmälningspliktig	Nej

Vad är agenset?

• Ureaplasma är en Mollicut, alltså en cellväggslös bakterie, nära släkt med Mycoplasma pneumoniae och Mycoplasma genitalium, och därmed intrinsiskt resistent mot alla Betalaktamantibiotika.
• Det som skiljer Ureaplasma från alla andra Mollicutes är att den utvinner sin ATP genom hydrolys av urea med hjälp av ureas. Detta gör urogenitaltrakten till dess självklara nisch och genererar lokal ammoniak som är direkt cytotoxisk och pH-höjande.
• Två arter: U. parvum (vanligast som kommensal) och U. urealyticum (oftare associerad med sjukdom).
• Nyckelbegreppet är att Ureaplasma i de flesta fall är en kommensal – fyndet i sig innebär inte sjukdom. Den blir patogen framför allt vid immunbrist, i graviditet och hos den extremt prematura nyfödda.

Epidemiologi

• Koloniserar 40–80 % av sexuellt aktiva kvinnor och en betydande andel män; kolonisationen ökar med antalet partner.
• Vertikal överföring sker hos upp till 50–60 % av barn födda av koloniserade mödrar; kolonisationen hos flickor kan kvarstå in i barndomen.
• Isoleras i amnionvätska hos en betydande andel kvinnor med prematur värkstart och för tidig vattenavgång, ofta utan andra tecken på infektion.
• Hos extremt prematura barn (<28 veckor) är Ureaplasma det vanligaste isolatet från luftvägarna.

Smittvägar och smittsamhet

• Sexuell smitta vid vaginalt, analt och oralt sex.
• Vertikal smitta: stigande infektion genom intakta hinnor till chorioamnion och amnionvätska, samt kontaktsmitta i förlossningskanalen.
• Nosokomial spridning saknar betydelse.

Var och hur infekterar den? Tropism och patogenes

• Adhererar till urogenitalt och respiratoriskt epitel via ytadhesiner och MBA (multiple banded antigen), som också är den huvudsakliga antigena variationsstrukturen.
• Ureas → ammoniakproduktion → direkt epitelskada, pH-höjning och – i urinvägarna – utfällning av struvit- och kalciumfosfatkristaller precis som vid Proteus mirabilis-infektion. Detta är mekanismen bakom Ureaplasma-associerade infektionsstenar.
• IgA1-proteas klyver mukosalt IgA och underlättar kolonisering.
• Fosfolipas A och C frisätter arakidonsyra från värdens membran → prostaglandinsyntes → detta är den föreslagna direkta mekanismen bakom prematur värkstart.
• I den prematura lungan driver bakterien ett kroniskt inflammatoriskt svar med IL-1β, IL-8 och TNF-α samt hämmad alveolarisering → Bronkopulmonell dysplasi.
• Antigen variation av MBA ger persistens och förklarar hur bakterien kan finnas kvar i amnionhålan i veckor utan att elimineras.

Virulensfaktorer

• Ureas – energiproduktion, ammoniakcytotoxicitet, alkalinisering och stenbildning.
• MBA (multiple banded antigen) – adhesin, TLR2-ligand och struktur för antigen variation.
• IgA1-proteas – bryter ned mukosalt försvar.
• Fosfolipas A₂ och C – frisätter arakidonsyra → prostaglandiner → värkstart.
• Biofilmbildning på slemhinnor och främmande material.
• Avsaknad av cellvägg – betalaktamresistens och osynlighet i gramfärgning.

Symtom och klinisk bild

• Vuxna, oftast asymtomatisk kolonisering. Vid sjukdom:
  • Icke-gonokockuretrit hos män (framför allt U. urealyticum i hög bakteriemängd).
  • Möjlig roll vid Epididymit, Prostatit och nedsatt spermiekvalitet.
  • Infektionsstenar i urinvägarna (struvit) via ureas.
• Obstetriskt: korioamnionit, för tidig vattenavgång, prematurbörd, postpartum-endometrit och feber.
• Neonatalt: kongenital pneumoni, bakteriemi, meningit hos extremt prematura, och framför allt Bronkopulmonell dysplasi.
• Immunbrist: hos patienter med hypogammaglobulinemi/CVID och hos organtransplanterade kan Ureaplasma och Mycoplasma hominis ge kronisk destruktiv septisk artrit, osteomyelit och – ett fruktat men underdiagnostiserat tillstånd – hyperammonemi-syndrom efter lungtransplantation med encefalopati och koma.

Tenta-fokus

Ureasproduktionen förenar tre till synes olika kliniska fenomen: infektionsstenar i urinvägarna (samma princip som Proteus mirabilis), hyperammonemisyndromet efter lungtransplantation, och den lokala ammoniakcytotoxiciteten i chorioamnion. Ett ureasproducerande agens i ett kliniskt scenario ska alltid få dig att tänka på ammoniak, pH-höjning och kristallutfällning.

Klinisk pärla

Rutinodling ska INTE tas på asymtomatiska personer. Ett positivt Ureaplasma-fynd hos en frisk person är i regel normalflora och ska inte behandlas. Ett positivt fynd hos en patient med hypogammaglobulinemi och septisk artrit, eller hos ett extremt prematurt barn med respiratorisk försämring, är däremot högst relevant.

Diagnostik

• PCR på urin, urogenitalt prov, amnionvätska, ledvätska eller trakealsekret. Kvantitativ PCR kan skilja kolonisering från hög bakteriebörda.
• Odling på specialmedium med urea och pH-indikator – kolonierna växer på 1–5 dygn men kräver att laboratoriet informeras.
• Bakterien syns inte i gramfärgning och växer inte på vanliga odlingsmedier – vid “steril” septisk artrit hos immunbristpatient måste Ureaplasma/M. hominis efterfrågas specifikt.
• Serologi saknar plats.
• Vid oklar hyperammonemi hos lungtransplanterad: PCR för Ureaplasma och M. hominis i blod och bronksekret.

Behandling och profylax

• Doxycyklin 100 mg × 2 i 7 dygn är förstahandsval till vuxna vid symtomgivande infektion; tetracyklinresistens via tetM förekommer hos 10–40 %.
• Makrolider (azitromycin) är alternativ – observera dock att Mycoplasma hominis, som ofta samisoleras, är naturligt resistent mot makrolider medan Ureaplasma är känslig; omvänt är M. hominis känslig för klindamycin och Ureaplasma inte.
• Kinoloner (levofloxacin, moxifloxacin) vid resistens eller djup infektion.
• Neonatalt övervägs azitromycin vid dokumenterad infektion; profylaktisk behandling för att förebygga bronkopulmonell dysplasi är fortfarande omdiskuterad.
• Ingen behandling av asymtomatisk kolonisering. Inget vaccin.

Kopplingar

Relaterat: Mycoplasma genitalium, Mycoplasma pneumoniae, Uretrit, Prematurbörd, Bronkopulmonell dysplasi, Proteus mirabilis, Ureas, Doxycyklin, Modul 5 - CNS-infektioner & sexuellt överförbara infektioner