Isotopmärkning

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 04 Anemier och Leukemier

Vad är det?

Isotopmärkning är en analysprincip där en radioaktiv isotop kopplas till celler eller molekyler så att deras öde i kroppen kan följas genom mätning av strålningen. Inom hematologin används tekniken framför allt för att bestämma erytrocyternas överlevnadstid vid misstänkt hemolys.

Mekanism

• Ett prov av patientens egna erytrocyter inkuberas in vitro med isotopen, klassiskt ⁵¹Cr, som binds till hemoglobinets globinkedjor.
• De märkta cellerna återinfunderas och blandas ut i cirkulationen.
• Blodprover tas seriellt under dagar till veckor, och radioaktiviteten mäts. Aktivitetens avklingning speglar den hastighet med vilken erytrocyterna elimineras i det retikuloendoteliala systemet.
• Normal erytrocytlivslängd är ca 120 dagar; en förkortad halveringstid är ett direkt mått på ökad destruktion.
• Samma isotopteknik kan användas för att lokalisera destruktionsstället genom ytmätning över mjälte och lever.

Klinisk relevans & Diagnostik

Metoden ger ett direkt mått på hemolysgraden när de indirekta markörerna är svårtolkade. I praktiken används den sällan i dag, eftersom P-Haptoglobin, LD-isoenzymer (ökning av isoform 1+2), bilirubin och retikulocyter i de flesta fall räcker. Haptoglobin måste dock bedömas tillsammans med P-Orosomukoid eftersom det är en akutfasreaktant och kan bli “falskt normalt” vid samtidig inflammation — i sådana oklara fall behåller isotopmetoden ett värde. Undersökningen kräver isotoplaboratorium och tar flera veckor.

Kopplingar

Relaterat: Krom-51, Hemolys, Erytrocyt, Haptoglobin, Retikuloendoteliala systemet, Hemolytisk anemi, Retikulocyter