Vätsketerapi
Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 02 Blodstatus och Hematologiska Analyser
Vad är det?
Vätsketerapi är tillförsel av vätska intravenöst eller peroralt för att korrigera brist på volym, vatten eller elektrolyter. Behandlingen förändrar plasmavolymen och därmed de flesta koncentrationsbaserade laboratorievärden, vilket gör den till både en indikation för och en felkälla vid hematologisk provtagning.
Mekanism
- Tillförd vätska expanderar först det intravaskulära rummet och fördelar sig därefter beroende på lösningens tonicitet.
- Ökad plasmavolym späder ut blodet → hemodilution med fallande Hb, EVF, EPK och albumin.
- Erytrocytmassan är oförändrad — det är enbart en koncentrationseffekt, motsatsen till hemokoncentrationen vid intorkning.
- Överdriven tillförsel ger hydremi och kan leda till ödem, särskilt vid hjärtsvikt och njursvikt.
- Snabb utspädning påverkar även koagulationsfaktorer och TPK vid stora volymer.
Klinisk relevans & Diagnostik
- B-EVF används vid kontroll av bland annat Polycytemia vera och vid vätsketerapi, som mått på volymstatus.
- Kompendiet framhåller att en inneliggande patients Hb kan “sjunka” utan att någon blödning skett — utspädningseffekt av liggande läge och vätsketerapi.
- Skillnaden uppegående mot liggande är 5–10 % i Hb, med jämvikt efter cirka 30 minuter, vilket ytterligare förstärker den skenbara sänkningen hos sängliggande.
- Praktisk regel: standardisera kroppsläge och provtagningstidpunkt före infusion, och ta aldrig prov ur en arm med pågående infusion.
- Vid misstänkt pågående blödning ska Hb-fall värderas mot puls, blodtryck och kliniskt förlopp, inte enbart mot laboratorievärdet.
Kopplingar
Relaterat: Hemodilution, Vätskebalans, Hydremi, Dehydrering, Plasmavolym, Erytrocytvolymfraktion, Kroppsläge, Elektrolyter