Disseminerad gonokockinfektion
Kurs: Basvetenskap 6
| Typ | Hematogen spridning av Neisseria gonorrhoeae |
| Frekvens | 0,5–3 % av obehandlade gonorréfall |
| Klassisk triad | Tenosynovit + dermatit (pustler) + migrerande Artralgi |
| Riskgrupper | Kvinnor (asymtomatisk cervicit), menstruation, Komplementbrist C5–C9 |
| Behandling | Ceftriaxon 1–2 g i.v. dagligen + Azitromycin engångsdos |
Vad är det?
- Även kallat DGI (disseminated gonococcal infection) eller artrit–dermatitsyndrom.
- Uppstår när Neisseria gonorrhoeae tar sig från en slemhinneinfektion ut i blodbanan och sprids till hud, leder och senskidor.
- Vanligaste orsaken till Septisk artrit hos sexuellt aktiva unga vuxna.
Etiologi och riskfaktorer
- Utgångspunkt är oftast en asymtomatisk genital, faryngeal eller rektal gonorré — patienten har därför sällan uretrit- eller flytningssymtom vid insjuknandet.
- Kvinnor drabbas 2–3 gånger oftare; risken ökar under menstruation, graviditet och postpartum.
- Brist på terminala komplementfaktorer C5–C9 (defekt MAC) ger kraftigt förhöjd risk för disseminerad neisseriainfektion — utred detta vid recidiv.
- Vissa stammar är särskilt disseminationsbenägna: serumresistenta, porin PorB.1A-bärande, ofta AHU-auxotrofa.
Patogenes
- Bakterien fäster med Pili och Opa-proteiner till slemhinneepitel och transcyteras till submukosa.
- IgA-proteas klyver sekretoriskt IgA; Lipooligosackarid (LOS) sialyleras med värdens CMP-sialinsyra vilket binder Faktor H och blockerar komplementaktivering — serumresistens.
- Antigen variation av pili och Opa gör att immunsvaret aldrig blir skyddande — reinfektion är regel.
- I blodet ger LOS ett inflammatoriskt svar; immunkomplex och direkt bakteriell invasion ger hud- och ledmanifestationer.
Klinisk bild — två former
| Artrit–dermatitsyndrom (bakteriemisk fas) | Purulent artrit (lokaliserad fas) | |
|---|---|---|
| Leder | Migrerande polyartralgi, få eller inga effusioner | Mono-/oligoartrit, knä vanligast |
| Hud | 5–40 pustulösa/hemorragiska lesioner distalt | Ofta inga |
| Senskidor | Tenosynovit i handled, fingrar, fotled | Sällan |
| Blododling | Positiv i ca 50 % | Oftast negativ |
| Ledvätskeodling | Oftast negativ | Positiv i ca 50 % |
- Feber, frossa och allmänpåverkan är vanligt i den bakteriemiska fasen.
- Sällsynta men allvarliga former: Endokardit (aortaklaff, snabb destruktion), Meningit, perihepatit (Fitz-Hugh-Curtis syndrom).
Diagnostik
- Odla brett: blod, ledvätska, samt NAAT från uretra/cervix, svalg och rektum — även vid frånvaro av lokalsymtom.
- Gonokocker är känsliga och kräver Thayer-Martin-agar, koldioxidrik atmosfär och snabb transport.
- Ledpunktion: leukocyter ofta 30 000–60 000 × 10⁶/L med neutrofildominans; gramfärgning positiv i endast ca 25 %.
- Förhöjda CRP och Leukocyter. Uteslut Reaktiv artrit, Septisk artrit av Staphylococcus aureus och kristallartrit.
- Vid recidiverande neisseriainfektion: mät CH50 för att screena för terminal komplementbrist.
Behandling
- Ceftriaxon 1–2 g intravenöst en gång dagligen i minst 7 dagar (endokardit 4 veckor, meningit 2 veckor).
- Tillägg av Azitromycin 1 g per oralt som engångsdos, dels mot samtidig Chlamydia trachomatis, dels som resistensstrategi.
- Övergång till peroral behandling efter 24–48 timmars klinisk förbättring och känt resistensbesked.
- Purulent artrit kräver upprepad ledtappning eller artroskopiskt spolning.
- Smittspårning enligt smittskyddslagen — gonorré är anmälningspliktig och smittspårningspliktig i Sverige.
Klinisk pärla
Ung patient med feber, ont i handleden och några få pustler på fingrarna — tänk DGI även om patienten förnekar sexuellt överförbar infektion. Ta odling från alla lokaler samtidigt; en negativ genital odling utesluter inte diagnosen.
Tenta-fokus
Triaden tenosynovit + pustulös dermatit + migrerande artralgi är klassisk. Kom ihåg kopplingen till brist på terminala komplementfaktorer C5–C9 vid upprepade Neisseria-infektioner, och att blododling och ledvätskeodling är positiva i olika faser.
Kopplingar
- Neisseria gonorrhoeae — agens
- Septisk artrit — huvuddifferentialdiagnos
- Komplementsystemet — terminal brist som riskfaktor
- Ceftriaxon — förstahandsbehandling
- Reaktiv artrit — viktig differentialdiagnos efter genital infektion